Ett prov för sämjan och kamratskapet

Det finns vissa spänningar inom Europeiska unionen som i onödan sliter på sammanhållningen om de inte hanteras på ett vettigt och verklighetsbaserat sätt. En av de farligaste uppdelningarna görs mellan ”nord” och ”syd”. Bland de nordliga länderna vill man slå sig för bröstet för en ansvarsfull hushållning som aldrig råkar i slösaktighetens fördärv. I de sydeuropeiska länderna finns norrifrån sett för mycket av Medelhavets sol, siesta i stället för produktivitet. Staterna lever på lånta pengar då de produktiva resurserna aldrig tycks räcka till.

I Sydeuropa vill man ibland se sina vänner i norr som snåla egoister som inte vill se hur problemen inom EU är gemensamma och odelbara. Särskilt svårt är förhållandet till Tyskland, som genom sin starka ekonomi kunnat ta lokomotivets plats i EU. Men det är inte lätt för ett land med Tysklands historiska barlast att inta en ledande roll i Europa, vilket på ett obehagligt sätt kom fram i smärre anspelningar på nazitiden då villkoren för stödpaketen till Grekland skulle bestämmas. Trots allt representerar EU ett kvalitativt nytt sätt att hantera gemensamma problem i jämförelse med det förflutna.

Kanske en gammal religiös schism också spökar någonstans i bakgrunden. Lutheraner ser sig som besjälade av protestantisk arbetsmoral (varifrån kommer myten om att lutheraner skulle vara mer arbetsamma än andra?). Katolikerna vill fortfarande uppfatta sig som företrädare för den universella kyrkan och de ser gärna sina värderingar kring familjen som de mest hållbara. Den ortodoxa kyrkan är dominerande i Grekland men blir utom synhåll för protestanter och katoliker; de ortodoxa kan rentav ses som utlöpare av en främmande maktsfär.

Det blir ett avgörande prov för sämjan och kamratskapet i EU att komma överens om villkoren för hur pengarna i återhämtningsfonden, som kommissionen föreslår ska uppgå till 750 miljarder euro, ska användas. Det finns så många element i det gemensamma stödpaketet att ta hänsyn till att det verkligen gäller att väga på våg vilken tyngd de olika kriterierna har. Så mycket torde alla vara överens om att varje invånare i unionen måste känna att EU ger ett mervärde, någonting mera än vad de enskilda länderna skulle klara av på egen hand.

Den första frågan är hur mycket som ska vara bidrag och hur mycket lån. De prudentliga vill inte ge så stora summor i bidrag med ett gemensamt ansvar, utan i första hand ska lån ges till länder som betalar dem tillbaka under lång tid, men i varje fall någon gång i framtiden. Invändningen är att det kan öka risken för en finansiell kris eller ekonomisk stagnation att öka lånebördan på länder som drabbats hårt av coronapandemin och sedan förut är skuldsatta över öronen.

Oberoende av förhållandet mellan lån och bidrag är finansieringen av stödpaketet betingad av att den ekonomiska tillväxten verkligen tar fart under de kommande åren. Därför kan stödet inte inskränka sig till att täcka kostnader för pandemin, utan det måste bidra till att föda ny ekonomisk aktivitet. Och då är den kinkiga frågan vilket land som är berättigat till vilket stöd för att skapa ny produktion och tillväxt.

Även om Italien och Spanien får de största summorna i absoluta belopp sticker ett land som Bulgarien upp i kommissionens förslag, genom att i förhållande till bruttonationalprodukten få det största bidraget trots att landet inte drabbats särskilt hårt av covid-19. Kostnaderna för att stänga samhället är naturligtvis desamma som i länder som haft fler sjukdomsfall. Den relativa fattigdomen och näringsstrukturen är kriterier för att få ett större stöd. Även Grekland skulle höra till de gynnade – för ett land som i så hög grad livnär sig på turism har det varit ren katastrof att stänga landet.

Återhämtningsfonden skulle med andra ord få delvis samma funktion som EU:s strukturfonder har att minska de relativa skillnaderna i välstånd mellan olika regioner. Därtill kommer den gröna omställningen, som kräver kolsnålare produktion och jordbruk. Sedan kommer ytterligare åldersstrukturen, som är mer ogynnsam i Europa än i övriga världsdelar. Med alla dessa predikament borde EU kunna skapa en ekonomi som klarar konkurrensen med USA och Kina, de växande ekonomierna i Asien och Sydamerika, och på sikt även Afrika.

Det är klart att ekonomin skötts med olika grad av stringens i olika länder. Men det går inte att göra ett vattentätt skott mellan lån och bidrag från återhämtningsfonden och det ansvar för de offentliga finanserna som varje land självt bär. Det enda EU kan göra är att stimulera hela samhällsekonomin så gott det går.

I praktiken är det en mycket lång väg till att andra länder skulle bli tvungna att betala för åtaganden som något enskilt land inte lever upp till. Lånen som kommissionen tar upp på marknaden kan förnyas otaliga gånger innan det blir aktuellt. Det finansiella systemet har andra säkringar än när finanskrisen bröt ut.

Det finns svagheter i det italienska banksystemet och de kan förvärras av att företagen efter coronakrisen inte kan betala tillbaka sina lån. Men det är ett avgränsat problem som bankunionens resolutionsmekanism, Europeiska centralbanken och stabilitetsmekanismen ESM vid behov kan åtgärda.

Den politiska maktstrukturen i EU behöver förnyelse. Det var symptomatiskt att Tyskland och Frankrike kom med ett gemensamt förslag om en återhämtningsfond innan kommissionen gjorde sitt utspel. Det är ett föråldrat sätt att fungera att de två mäktigaste länderna i unionen tar initiativ som de övriga sedan förväntas reagera på.

Britterna var aldrig förtjusta i den fransktyska maktaxeln. Brexit betyder minsann inte att det skulle finnas en öppen spelplan för den. För att överbrygga den onödiga uppdelningen i nordliga och sydliga regioner med tillhörande fördomar på ömse sidor, skulle det vara dags att låta Italien och Spanien vara jämbördiga aktörer med de tidigare maktcentrumen.

Ett problem för sig är de länder som väljer andra värderingar än de som är avsedda att hålla unionen samman. Det är en ödesfråga för EU att ha en gemensam värdegrund att stå på och den borde innehålla mera än bara en minsta gemensam nämnare.

”För att överbrygga den onödiga uppdelningen i nordliga och sydliga regioner med tillhörande fördomar på ömse sidor, skulle det vara dags att låta Italien och Spanien vara jämbördiga aktörer med de tidigare maktcentrumen.” MIKAEL KOSK skribent och redaktör