Kerstin Ekman om det sårbara kvinnolivet
Det sårbara kvinnolivet är ett ständigt tema för Kerstin Ekman. Den här gången skriver hon om Tullia – dotter till Cicero. Utan Ciceros brev skulle vi inte veta att Tullia har funnits.
Graviditeter, förlossningar och moderskap är underbeskrivet i litteraturen, säger författaren Kerstin Ekman. Hennes nya roman handlar om ett kvinnoöde under antiken.
”Från den varma och susande abdomen som omslutit och skyddat henne krystades hon ut och sprattlade ner i en tid och en värld. Hon kom fram med sin lilla klyfta mellan benen. Den var ödet.”
Flickebarnet får namnet Tullia och hon föds för drygt tvåtusen år sedan, mellan 79 och 75 före Kristus. Så fort hon kommit till världen granskas hon noggrant av sin far, Cicero. När han konstaterat att hon inte är vanskapt undgår hon ödet att kastas på det antika Roms avskrädeshög och bli uppäten av vildhundar.
Eftersom Tullia är flicka är hennes lott att leva i skuggan av männen. Få vet i dag vem hon var. Men Kerstin Ekman har upplåtit sitt öra och låter Tullia viska fram historien om sitt liv – barndomen, äktenskapen och det plågsamma väntandet på att bli gravid. Hennes främsta uppgift är att föda barn.
Kvinnolivet med sina umbäranden och glädjeämnen har Kerstin Ekman skrivit om också tidigare, bland annat i porträttet av barnmorskan Hillevi i romanen Guds barmhärtighet.
Vilka likheter ser Kerstin Ekman mellan Hillevi och Tullia?
”Sårbarheten i graviditeter, födande och moderskap delar vi alla. Men det har varit mycket underbeskrivet”, svarar Kerstin Ekman.
På grund av coronaepidemin och Kerstin Ekmans sviktande hörsel har den här intervjun gjorts per mejl.
Kvinnorna saknades
Kerstin Ekmans intresse för antiken väcktes under gymnasietiden i Katrineholm. Den latinska grammatiken var tung att hamra in, de romerska skalderna lärde hon sig att älska.
Men i skildringarna av vardagen i det antika Rom saknades hälften av befolkningen – kvinnorna. De förpassade till marginalerna och de gånger de beskrevs var det via männens penna.
Det gäller också Tullia. Vår kunskap om henne bygger enbart på det hennes far Cicero skrivit.
Cicero vet vi däremot hur mycket som helst om, konstaterar Ekman.
”Cicero var en man som trodde på sig själv och sin stora begåvning och inte med orätt. Som far hade han svårt att se någon annan än en kvinnlig upplaga av sig själv i sin älskade dotter Tullia. Han gjorde sig löjlig i samtiden när han skilde sig från Tullias mamma efter trettiofem års äktenskap och gifte om sig med en mycket rik femtonåring vars förmögenhet han förvaltat.”
Tullia var sina föräldrars förstfödda. Hon blev pappas flicka och hade privilegiet att växa upp i ett välbärgat hem. Hon fick också en viss utbildning.
Vad skulle Kerstin Ekman fråga henne om hon fick möjlighet till det? ”Jag skulle helst vilja läsa hennes tabaellae, vaxtavlorna hon skrev brev och alla möjliga anteckningar på. Kanske dikter? Men de är borta. Det kvinnor skrev dikterades inte för skrivarslavar och kopierades inte på papyrus till böcker.”
Skräck
Tullia var gift tre gånger. Äktenskapen präglades av ett ständigt hopp om att bli gravid och skräcken för att det inte skulle lyckas. De två första männen var militärer och ofta bortresta, den tredje notoriskt otrogen. En kvinna som inte kunde föda barn betraktades som oduglig som hustru.
Vilka känslor hyser du för Tullia? ”Jag ser framför allt hennes sårbarhet. Hon tillhörde det högsta skiktet i samhället och fick alltså utbildning för att bli en god hustru. Men hon kunde inte undgå ett kvinnoöde som tyvärr inte var ovanligt: att dö när hon äntligen fött ett livskraftigt barn. Mitt i inbördeskriget.”
Efter ett missfall lyckades Tullia äntligen föda ett fullgånget barn, sonen Lentulus. Men moderslyckan blev kort. Tullia var svag efter förlossningen och avled när babyn var en månad, år 45 före Kristus. Hon förintades precis som vi alla kommer att göra, konstaterar Ekman.
Cicero var otröstlig. ”Jag saknar min dotter, den mest kärleksfulla, blygsamma och kloka dotter som en man någonsin har haft”, skrev han till sin bror Quintus.
Två år senare halshöggs Cicero i sin bärstol. Huvudet och händerna spikades upp på talarstolen på Forum.
Örten som försvann
Kerstin Ekmans intresse för naturen, skogen och blommorna är väldokumenterat. I Tullias värld finns fina växtskildringar från antikens Rom. En av de mera originella handlar om örten Silphium.
Örten, som växte vid Medelhavet och liknade fänkål, var begärlig tack vare sina preventiva egenskaper. Man pressade ut saften, dränkte en bomullstuss i den och förde upp den i vaginan före samlaget. Silphium var så eftertraktad att romarna lyckades utrota den mellan första och andra århundradet efter Kristus.
Kerstin Ekman lämnade Svenska
Akademien men är ledamot i Samfundet De Nio. I De nios litterära kalender 2020 porträtterar hon samfundets förre ordförande, Inge Jonsson och beskriver honom som vitter, det vill säga bildad.
Hur eftersatt är humanistisk bildning i dag? ”Jag tror att vi behöver en humanistisk bildning som kan kopplas till den ekonomiska, den tekniska och den naturvetenskapliga. Forskare som Linné, Scheele och Berzelius fick en humanistisk bildning med sig från skolan där de läste bland annat grekiska och latinska skalder och berättare. Det gav dem ett långt perspektiv som var ett annat än nyttotänkandets.”
Botildenborg ligger mitt emellan de två Malmöstadsdelarna Almgården och Rosengård. Tittar du ut genom fönstret till höger ser du Sveriges nästäldsta moské – tittar du i stället till vänster ser du Västra Skrävlinge kyrka. I mitten ligger Botildenborg som består av ett vidsträckt fält med några odlingscontainrar och ett vackert renoverat hus.
– Vi är en mötesplats och en ekologisk gård. Platsen är en riktig jackpott för oss som vill jobba med just hur man kan bo och leva tillsammans och förenas genom mat och odling – även om vi kanske pratar olika språk och har olika traditioner, säger Cyrille Gaubert, projektledare för Stadsbruk.
Deras motto är ”social gastronomy” och deras mål är att bidra till social, ekologisk och ekonomisk hållbarhet. Många av projekten de senaste åren har fokuserat på mångfald och förbättrade möjligheter. Huset från 1860-talet ägs numera av Botildenborg och har precis genomgått en ordentlig renovering. Här ordnas matlagningsworkshoppar, konferenser och kurser, både som en del av deras större projekt men också som ett sätt för dem att ekonomiskt stå på egna ben.
– Idén med social gastronomy är att man kan använda maten och odlingen för att förbättra samhället vi lever i. Tanken kommer ursprungligen från Brasilien.
Stadsodlingi sociala projekt
Några exempel på de sociala projekten som drivs med utgångspunkt på Botildenborg är #MinFramtid, Odla Kompis och Växtplats Botildenborg. Alla projekt har stadsodling eller matlagning som röd tråd.
– Det är många som inte klarar sig igenom grundskolan och därför inte kan komma vidare till nästa steg. Mängden framtidsinspiration är inte alltid så hög – när arbetslösheten är stor kan ungdomarna uppleva att chansen att få ett jobb inte finns. Målet med #MinFramtid är att stärka självförtroendet och förbättra framtidsutsikterna hos ungdomarna, berättar Cyrille Gaubert.
Växtplats Botildenborg är ett arbetsmarknadsprojekt där man i samarbete med andra aktörer, till exempel Malmö stad, hjälper deltagarna att hitta nya sätt att ta sig fram på arbetsmarknaden med slutmålet att hitta ett långsiktigt jobb.
– I Sverige tar det i snitt sju år för nya svenskar att etablera sig, till exempel om du är snickare från Syrien. Sjuttio procent av deltagarna som har gått genom hela programmet har lyckats få anställning, fortsätter han.
– Odla Kompis går ut på social odling och odling som metod. Det handlar om vänskap och gemenskap. Många i Malmö bor som i en bubbla, och det är svårt att träffa folk utanför bubblan. I det här projektet matchar vi nyetablerade familjer i Malmö med svenska familjer i Malmö. Tillsammans får de en bit mark att odla och odlingen blir en plattform för gemenskap.
Även detta projekt har gett en oanad bieffekt. Målet var inte att detta skulle fokusera på att få ut folk i arbetslivet, men projektet har gett familjerna tillgång till nya nätverk och man har sett att det ibland räcker med att ha kontakter till en enda svensk familj för att plötsligt få tillgång till den svenska arbetsmarknaden på ett helt nytt sätt.