Den sena Beethoven med innerlighet och djup
Tetzlaffkvartetten spelar Beethovens sena kvartetter med djupsinnigt analytisk och tidvis lekfullt kapriciös framtoning.
Tetzlaffkvartetten
Christian Tetzlaff, violin I, Elisabeth Kufferath, violin II, Hanna Weinmeister, altviolin, Tanja Tetzlaff, cello. Beethoven: Stråkkvartetter op. 132 & op. 130/133. (ondine 2 CD)
”Tetzlaffkvartetten gör med sitt kompromisslöst ultraexpressiva spel sitt yttersta för att understryka styckenas framåtblickande tendenser. De dynamiska och klangliga parametrarna dras till sin spets och man räds inte även mer extrema effekter, som samtliga dock har sitt fulla berättigande i notbilden.”
Så långt min recension av Tetzlaffkvartettens tre år gamla skiva med kvartetter av Haydn och Schubert och samma gäller givetvis i allra högsta grad även den nya Ondineinspelningen av två sena Beethovenkvartetter.
Beethovens fem sista kvartetter omfattar tre och en halv timme med något av den genialaste musik som satts på pränt. Det känns nästan smått förmätet att desto mer penetrera detta visionära stoff, samtidigt som det lönar sig att inte låta sig bländas alltför mycket av den strålglans som kommit att omge dem.
Beethoven experimenterar här framför allt med formspråket och de motiviska processerna, som spränger alla dittills skådade gränser, och hans kanske största bedrift är den exceptionella essens han utvinner ur ett, ärligt talat, stundtals relativt banalt material.
Lekfullt och analytiskt
Kvartetterna i a-moll op. 132 och Bdur op. 130, den andra och tredje i tillkomstordning, får i Tetzlaffkvartettens händer just den tillika djupsinnigt analytiska och stundom lekfullt kapriciösa framtoning man har rätt att vänta sig av dessa konstnärligt kompromisslösa musiker.
Musikens nyckfulla vändningar understryks effektivt, samtidigt som man inte drar sig för att med besked suga på de långsamma satsernas legatokarameller. Innerligheten i amollkvartettens epicentrum, ”Heiliger Dankgesang eines Genesenden an die Gottheit, in der lydischen Tonart” är närmast påtagligt gripbar och ljuvligare än i B-durkvartettens Cavatina blir det knappast.
Tetzlaffkvartetten har valt att göra B-durkvartetten med sin ursprungliga final, den mastiga Grosse Fuge. Beethoven skrev efter påtryckningar från sin förläggare, och efter att även själv ha insett att fugan var för tekniskt krävande för de samtida ensemblerna, en ny, betydligt lättsammare, final och Grosse Fuge publicerades separat som op. 133.
Lösningen är inte ovanlig och konstnärligt fullt försvarbar, men visst borde den officiella finalen ändå ha funnits tillgänglig som ett alternativ, så lyssnaren själv kunnat välja vilken hen för tillfället råkar föredra. Det handlar trots allt om Beethovens sista fullbordade komposition och han visste nog exakt vad han gjorde.