Serhij Zjadan skriver om Donbass med en lokalkännedom som svider av sorg
Den allmänna oförståelsen för östra Ukrainas specifika situation är ett tema i Serhij Zjadans bok Internat (2017). Kristina Rotkirch läser en roman som vidgar världen.
Pasja är plus trettio, en inåtvänd loser i ett litet samhälle i östra Ukraina. Men det kommer en dag då han tvingas agera – en dag då ryskstödda separatister erövrar grannstaden där hans systerson lämnats isolerad på ett skolhem. Det är upptakten till Internat av Serhij Zjadan, en av den nya ukrainska litteraturens mest lyskraftiga romaner.
Med osannolik tur lyckas Pasja ta sig in i den redan halvt förstörda staden, ända fram till tonåringen på internatet. Men återvägen över den nyetablerade gränsen, mellan trupper och tanks, verkar omöjlig. Jag kommer aldrig ut, tänker Pasja, jag får inte pojken levande hem.
Det gäller att hitta rätt i sönderbombade kvarter och källarskrymslen, det gäller att undkomma förvildade hundflockar och gatupatruller. Serhij Zjadan kommer själv från Donbass och skriver med en lokalkännedom som svider av sorg.
Föga uppbyggliga
Zjadan har kallats den ukrainska litteraturens ”enfant terrible” och de två böcker som utkommit på svenska, Depeche Mode (2004) och Anarchy in the UKR (2005), är onekligen föga uppbyggliga. Det handlar om unga killar som driver omkring i ”det där tillståndet som infinner sig efter tre dagars krökande då man plötsligt slutar att känna igen släkt och vänner”.
Ingenting intresserar, inte politik, inte ekonomi, inte kultur, inte ens väderprognosen, ”trots att den nog är det enda här i landet som fortfarande förtjänar något slags förtroende”.
Men redan i de här febrilt flummiga böckerna visar Zjadan vart han är på väg som författare. För killarna som driver omkring på Charkivs gator under självständighetstidens första år vill inte lämna sitt stackars älskade Ukraina, samtidigt som de är totalt renons på illusioner.
Ingen framtid, men ett förflutet
Serhij Zjadan är född 1974 och är numera den tongivande ukrainska författaren i sin generation. Han skriver romaner, dikter, sångtexter, essäer, han spelar i ett ska-punkband och han syns över snart sagt hela kulturfältet.
Romanerna Voroshilovgrad (2010) och Mesopotamia (2015) är internationellt prisbelönta och brett översatta (tyvärr inte till svenska) och i fjol gav Yale University Press ut ett dikturval på engelska.
I dag är den lilla staden Starobilsk där Zjadan växte upp fortfarande under ukrainsk kontroll medan närbelägna Luhansk (fram till 1990 Voroshilovgrad) numera är huvudstad i separatistrepubliken med samma namn.
Romanen Voroshilovgrad – som alltså skrevs före kriget – är ett både ömsint och brutalt porträtt av en förfallen periferi där människorna anarkistiskt lever vidare medan gräset återintar vägarna.
Vad är det då som håller dessa särlingar kvar när det inte finns någon framtid? Ja, det saknas kanske en framtid, men det finns ett gemensamt förflutet. Och också det är något som binder samman. Voroshilovgrad är en poetisk och vital roman som handlar om solidaritet människor emellan och lojalitet mot hembygden i det postsovjetiska Donbass, hur förfallen och kriminell den än må vara.
När så denna hembygd våldtas, blir allt annorlunda. Staden ur vilken Pasja försöker rädda sin systerson har spjälkats upp i två fiendeläger och farorna är oförutsägbara. Invånarna har förvandlats till hjälplösa flyktingar som fyller stationen med lukter och kvidanden. Kommer vi någonsin att kunna glömma, frågar sig Pasja. Lukten av vått ylle, metall och blod.
I Internat (2017) finns inga stridsscener, där nämns inga politiker eller partier. Frågan är: ”vi” eller ”de”. Och nu måste även Pasja välja sida. Han har jobbat som omotiverad lärare i ukrainska, utan att se på nyheter, utan att rösta, utan att desto mer ta del i sitt dysfunktionella familjeliv, utan att protestera när den besvärliga tonårspojken skickades bort till internatet.
Genom Pasja personifierar Zjadan något som han i andra sammanhang starkt har kritiserat i Ukraina: Likgiltigheten. Passiviteten. Det skeptiska, närmast pubertala sättet att förhålla sig till den egna staten. Och dessutom: den allmänna oförståelsen för östra Ukrainas specifika situation.
En motström
Enligt historikern Anne Applebaum kan dagens politiska passivitet, korruption och likgiltighet inför statliga institutioner, ”dessa ukrainska patologier”, hänföras till 1933. Tre generationer efter hungersnöden Holodomor med dess uppskattningsvis fyra miljoner döda påverkas samhället fortfarande. De viktigaste människorna eliminerades, de som kom efter tvingades till tystnad och lydnad, skriver Applebaum.
I Internat ger Serhij Zjadan en unikt inträngande skildring av kriget i Donbass, våra dagars ukrainska tragedi. Det är en intensiv, nervpirrande text som dessutom rymmer en motström. För medan krigsläget förvärras förbättras Pasja genom det ansvar för pojken som han tvingas ta.
Den motvillige Pasja blir en stalker som går in i zonen och kommer ut som en annan människa. Scenariot är beprövat, javisst, men Serhij Zjadans version övertygar. Här är en roman som vidgar världen – och som borde översättas också till svenska.
❞ Genom Pasja personifierar Zjadan något som han i andra sammanhang starkt har kritiserat i Ukraina: Likgiltigheten. Passiviteten. Det skeptiska, närmast pubertala sättet att förhålla sig till den egna staten. Och dessutom: den allmänna oförståelsen för östra Ukrainas specifika situation.