Norden ingen självklarhet

SPRåK Riitta Mäkinen har en väsentlig poäng i att delaktigheten i Norden kan ”köpa(s) med att plugga svenska” (HBL Debatt 5.6). Ibland kan det i internationella sammanhang räcka med några ord för att räknas till gänget, innan den allmänna kakofonin på Bad English bryter ut. Mäkinen träffar huvudet på spiken.

Som tidigare aktivist i det nordiska samarbetet hann jag bli allergisk mot finska festtal med förkunnelser om hur Finland är en naturlig del av Norden där vi självklart hör hemma. Så är det ju inte – titta bara på kartan. Hela poängen är tvärtom den att den i grunden skandinaviska gemenskapen för Finland inte alls är självklar, utan ett medvetet nationellt val. Genom det valet har det faktiskt gått att ”göra något åt geografin”, vilket en annan fras ur den finska festtalsjargongen gärna ifrågasätter.

Utan breda, må det så vara ytliga språkkunskaper i svenska eller skandinaviska är det omöjligt att fortsätta upprätthålla de kulturella band som vårt nationella linjeval förutsätter. Men det är tydligen inte lätt för svensklärarna i finska skolor att i dag få fram detta budskap till sina elever. Uppgiften underlättas inte heller av att rikssvenskar allt oftare intervjuas på engelska på finsk tv, ibland rentav svenskspråkiga programdeltagare från orter som Borgå, Raseborg eller Jakobstad (”Voice of Finland”).

Det faktum att landet av helt andra skäl även har en skriande brist på tillräckliga kunskaper exempelvis i ryska är en annan femma. Hoppas britternas olyckliga avsked, som knappast ändrar på engelskans roll som dagens lingua franca, får oss här i den nordiska, europeiska och eurasiska provinsen att äntligen bättre inse orsakerna till vårt vitala behov av mångsidigare språkkunskaper. Fast ibland tvivlar man ju.