Om innehållet i grunden är detsamma i en tvåmansshow i budgetklass och en uppblåst produktion i mångmiljonklassen kan man fundera på vad som motiverar satsningarna på det senare alternativet.

Wilhelm Kvist om varför vi borde titta mera på allsång från malax.

Från min barndom minns jag sommarkvällarna framför mormors och morfars gamla tv. Veckans sändning var knappt slut när det intensiva förhandspuffandet inför följande avsnitt av den till synes eviga sommarföljetongen redan inleddes.

Lika entusiastiskt och förväntansfullt kunde man varje vecka invänta den stora sändningen som det svenska folket matades med av sitt rundradiobolag. Och varje gång verkade intresset flagna redan efter ett par tre låtar, både för mig och mina morföräldrar, trots att de själva definitivt borde ha tillhört målgruppen efter att ha förlorat stora delar av sina hjärtan åt Stockholm tre decennier tidigare. Efter att samma Lasse Berghagen-dänga hade ljudit för n:te gången och kameran än en gång hade svept över Riddarfjärden, var det som om luften ofta gick ur sändningen. En inte obetydlig del av programmets attraktionskraft måste ha legat i att man i Borgå landskommun på den tiden inte fick upp fler än fyra tv-kanaler, av vilka en kom från Sverige, och att konkurrensen i utbudet var närmast obefintlig, särskilt sommarkvällar.

Allsången på Skansen började småningom upprepa sig själv, men det minskade aldrig på publikintresset, snarast tvärtom. På senare år har jag med intresse iakttagit hur medieuppbådet kring evenemanget i allt högre grad börjat likna det som omger Melodifestivalen. Vid diverse middagar har man fått ta del av detaljerade beskrivningar av personer som närvarat vid inspelningarna och som med beundran i rösten har iakttagit ett ytterst väloljat produktionsmaskineri, där sånger övas, kameravinklar söks och lämpliga offer för den vandrande mikrofonen siktas, allt för en lyckad tv-kväll.

”Varför Paris, vi har ju Åbo, frågas det korrekt på populära tygkassar. Frågan kan omformuleras till att gälla också allsång.”

WILHELM KVIST

Allsång på Skansen har av olika orsaker aldrig blivit min grej. Och inte hade jag trott att Allsång i Malax heller skulle bli det, tills en ivrig släktforskare i maj ville tipsa om sändningen eftersom försångaren och undertecknad ska vara kusiner i elfte led eller något i den stilen.

Innehållet i den österbottniska varianten var i stort sett detsamma som i den stockholmska, med trallvänliga visor i lättsjungna versioner och rullande textremsor under, men utan alla välregisserade gimmicks och flashiga kameraarmar som flyger över publikhav. I Malax lokal-tv består klippbilderna av en solnedgång över en fjärd i världens vackraste skärgård, fångad i motljus. Några uppbackande musiker eller bakgrundssångare har man inte, men Tomas Fant och Anton Plogman håller ställningarna på tumanhand. Med synt och dragspel eller gitarr sjunger de sina norska, skånska, neapolitanska, lappfjärdska och västnyländska visor, medan helheten pryds av en Malaxvariant av O sole mio. Svenska pensionärsförbundet stoltserar med egen plansch och fonden är också i övrigt fantastisk med den glatt vinkande Fröken Finland. ”Välkommen” och ”SJUNG MED” står det med stora bokstäver. När Alf-Håkan Antell (stjärnreportern från Sjukt Lokal Lokal-TV) i pausintervjun med de lokala krögarna frågar om de gör som i Hongkong och placerar stora nallebjörnar på stolarna för att måna om social distansering, är vägen inte lång till skafferiet för att ta fram popcornen.

Raljerar jag? Bara lite. Skansensången må nämligen vara hur påkostad och proffsig som helst, och professionalismen i SVT:s produktioner skall absolut inte nedvärderas, men Malaxsången känns ändå, i hela sin glada amatörism, just den här gången så mycket mer autentisk. Jämförelsen mellan de två ger upphov till ytterligare ett par reflektioner:

För det första är störst inte alltid vackrast. Innehållet avgör. Om innehållet i grunden är detsamma i en tvåmansshow i budgetklass och en uppblåst produktion i mångmiljonklassen kan man fundera på vad som motiverar satsningarna på det senare alternativet. Tv-sändningens samlande kraft, kanske?

För det andra har vårens undantagstillstånd och framtvingade isolation på många plan påskyndat samhällsutvecklingen, och det digitala skuttet har gjort livet än mer glokalt: Äntligen kan man fritt välja mellan produktioner från Paris, Tokyo eller Los Angeles – eller av lokal-tv-pionjärer i Malax – att avnjutas i hemmasoffan.

Publikhaven kommer av förekommen anledning i år att saknas såväl på Djurgården som i Åminne folkpark, och etiketten allsång får i bägge fallen sättas inom citationstecken. Någon allsång på Roddstadion i Helsingfors lär inte heller bli av.

Varför Paris, vi har ju Åbo, frågas det korrekt på populära tygkassar. Frågan kan omformuleras till att gälla också allsång.

41:a säsongen av Allsång på Skansen sänds åtta tisdagar i SVT och Yle TV1 med början 23 juni. Allsång i Åminne från 21 maj inklusive pausintervjuer är som en levande dokumentation av hur coronakrisen drabbar en by i Svenskfinland 2020. Finns tillgänglig på Malax TV:s hemsida tills vidare.