Liisa Pentti går över gränserna
Det är kanske extra härligt just nu att få vila blicken på en kropp av kött och blod, som blir andfådd och svettig, skriver Sonja Mäkelä som sett koreografen Liisa Penttis nya verk. Cloudbody – an ecology of dream #2 präglas tydligt av coronavåren och tankar om social distansering.
Cloudbody – an ecology of dream #2
Koncept, koreografi, dans, text: Liisa Pentti. Visuell planering: Fabian Nyberg. Ljudplanering: Jouni tauriainen. Premiär på Mad House 9.6. Föreställningar till 18.6.
Det går inte att skriva om Liisa Penttis Cloudbody – an ecology of dreams #2 utan att först notera kontexten. Som ju är: Vi är tillsammans igen! Vi får gå på en föreställning med en levande människa på scenen!
Upplevelsen och tolkningen av Penttis solonummer på Mad House i Slakteriet – som skulle ha haft premiär i mars – präglas starkt av denna märkliga vår och av den lite sneda vardag den utmynnat i. Vi ombeds sprita händerna innan vi går in, och stolarna är tillbörligt placerade minst en meter ifrån varandra. Jag möter en gammal bekant på gården, och det känns nästan normalt att inte gå fram och kramas. För de flesta i den lilla publiken är detta säkert den första livekonstupplevelsen sedan mitten av mars, och man kan känna ivern i luften.
Mer gripbar tematik
Föreställningen är en fortsättning på verket An ecology of dreams #1 som gavs i Viirus studio i slutet av september i fjol. Det var ett drömlikt och abstrakt hörspel. Del två är mer konkret, inte bara för att Penttis fot blivit bra sedan dess och hon nu kan stå på scenen, utan också tematiken är mer gripbar – detta trots att verket handlar om gränsen mellan dröm och vakenhet och andra diffusa gränser.
Verket har tydligt utvecklats under coronavåren och känns precis rätt med sina tankar kring social distansering och gränsen mellan en sig själv och andra. Denna vår har vi verkligen fått veta vad detta betyder. Tanken infinner sig: är några av dessa nya påtvingade gränser ritade med olöslig färg? På scenen trampar
Pentti försiktigt men självsäkert på bägge sidor om en linje på golvet – gränsgång. Balansering.
Pentti filosoferar med charmig naivitet över att vara innanför och utanför, om tre nivåer av verklighet och om vem det är som skriker i hennes dröm. En stund testar hon sitta bland publiken, och den tomma scenen blir en stum men förvånansvärt fascinerande huvudperson.
Jag gillar stort det lekfulla greppet som inbjuder till eget kontemplerande. Allvar måste inte vara allvarligt. Vi kan testa tankar och låta dem gå.
Fokuserade rörelser
Verket är trespråkigt – finska, svenska, engelska – och består av ordlösa, talade och dansade partier. Inledningen är långsam och drömlik, men snart riktar sig Pentti direkt till publiken och stämningen förändras. Vi inkluderas, och det blir mer lekfullt och senare även mer aktivt.
Jag måste säga att det är direkt en lättnad att se så pass mycket fysisk dans i ett dansverk; inget att ta för givet. Det är kanske extra härligt just nu att få vila blicken på en kropp av kött och blod, som blir andfådd och svettig – jag älskar kroppar och allt vad de kan göra, och Penttis rörelser är starka, fokuserade och målmedvetna.
Jag gillar kombinationen av Liisa Penttis fötterna-på-jorden-utstrålning och det flummiga och tankestimulerande innehållet. Det här är nog en perfekt föreställning att bryta scenkonstfastan med. För tillfället är dock alla föreställningar fullbokade, men det kan löna sig att kolla med Mad House om eventuella avbokningar.