När spårvagnen dundrar förbi vet Eva Stockmann att hon är hemma
Eva Stockman är född här, hon har varit barn här, hon har vuxit upp här och jobbat här. ”Hem” är för henne spårvagnens skrammel, doften av syrener och kaffe men också det monumentala i kvarteren kring Senatstorget. Helsingfors är navet i hennes liv.
Eva Stockmann bor i Munksnäs, är uppväxt i Tölö och har bott i Helsingfors hela sitt liv.
– För den som är född på landsorten är hembyn viktig. För oss som är födda i staden är stadsdelen det man återkommer till. Varje gång jag åker spårvagn förbi Hesperiagatan tittar jag om det lyser i våra gamla fönster, för att se om någon är hemma.
Eva Stockmann blev pensionär för ungefär tio år sedan från jobbet som arkivchef på Brages pressarkiv. Hon har också ägnat mycket tid åt Fruntimmersföreningen, där hon var ordförande i nästan 30 år. Numera är hon hedersordförande och ser insatsen för äldrevården i Helsingfors som sitt livsverk.
Hon berättar att vardagen och fritiden såg annorlunda ut på femtiooch sextiotalet.
– Det fanns mycket lite sådant som i dag kallas för hobbyer. Man var ute och lekte med sina kompisar, sen kom man hem, åt och gick och lade sig.
Vad betyder det för dig att vara helsingforsare? – Det betyder att jag bor i landets huvudstad. Det här är navet i mitt liv, jag har svårt att tänka mig någon annan stad. Här är jag född, uppvuxen, här har jag studerat och allt som hör därtill. Staden är så mycket, här finns både högt och lågt, vitt och brett.
Stockmann berättar att hon inte är bilburen utan att hon i stället åkt mycket kollektivtrafik. Om hon måste välja bland de kollektiva fortskaffningsmedlen tar hon helst spårvagnen, ”spåran”.
– För mig betydde treans spårvagn väldigt mycket. Som barn åkte vi treans åtta och lärde oss Helsingfors. Från Eira till Berghäll, från öster till väster och plötsligt var man tillbaka på hemhållplatsen. Det var en bra runda, man kunde sitta och tjattra och samtidigt lära sig stadens geografi.
De monumentala byggnaderna och kvarteren vid Mannerheimvägen, Salutorget och Senatstorget är något som Stockmann högaktar. Med iver berättar hon även om hur det är att uppleva Helsingfors.
– Det som jag även förknippar med min stad, särskilt den här årstiden, är de fantastiska syrenerna som slår ut. De är fenomenala och har en alldeles speciell doft. Andra doftminnen har jag från SOK:s kafferosteri vid Sturegatan, likaså doften av struvor vid Ekbergs bageri kring första maj.
Säkerheten och stadens institutioner har möjliggjort ett helt liv här, menar hon.
– Staden känns trygg och här finns god tillgång på sjukvård, läroinrättningar, universitet och högskolor. Med tanke på barn har det varit mycket viktigt.
Hur tycker du Helsingfors har förändrats under din livstid? – I första hand är det trafikmängden som har ökat oerhört, det kommer man inte ifrån. Men så är det i en levande stad. Gatubilden har också förändrats, den är mycket mera internationell i dag. Då man flanerar på stadens gator så är det så mycket fler turister i dag.
Hon berättar att staden har blivit öppnare och friare. I dag kan man dricka på allmän plats och ordna picknick i stadens parker, något som inte var möjligt tidigare. På samma gång har prydligheten lidit en aning.
– Förr gick en myndig parkvakt omkring i parkerna med käpp i handen och hötte åt barnen om de lekte på gräsmattan.
Hon minns även tiden då det fanns stora industrier innanför stadens gränser. Hon nämner Arabia och Sinebrychoffs bryggeri som hade synliga skorstenar. I deras ställe finns nu kontor.
Finns det något speciellt som du förknippar med Helsingfors? – Jag minns ljudbilder från när jag var barn, speciellt efter somrarna i skärgården. När man hörde spårvagnarna dundra förbi på Mannerheimvägen, då visste man att man kommit hem, berättar hon.
❞ Staden har blivit öppnare och friare. Men prydligheten har lidit en aning.
Världens mest försummade kriser, majoriteten av dem på den afrikanska kontinenten, kommer att förvärras ytterligare av coronapandemin. Ländernas vårdsystem kan inte hantera hälsokrisen, varnar hjälporganisationen NRC.
Coronavirusets spridning kommer att leda till ökat mänskligt lidande i många länder, enligt NRC:s årsrapport. Där listas de tio mest förbisedda kriserna, varav nio pågår på den afrikanska kontinenten.
”Covid-19 sprider sig i Afrika och många av de mest försummade samhällsgrupperna är redan sargade av pandemins ekonomiska chockvågor”, skriver NRC-chefen Jan Egeland i ett uttalande.
Kamerun toppar NRC:s lista för andra året i rad. Landet är skådeplats för våldsamma sammandrabbningar mellan regeringsstyrkor och separatister, som i oktober 2017 utropade självständighet i en engelskspråkig region. Närmare 3 000 människor har dödats under konflikten och närmare 700 000 människor har tvingats fly från sina hem.
De tre kriterierna för att hamna på NRC:s lista är brist på ekonomiskt stöd, avsaknad av mediebevakning samt politisk och diplomatisk försumlighet.
Trots en ”tornado” av nödsituationer ignoreras ländernas rop på hjälp, enligt Jan Egeland.
”Vi behöver visa solidaritet med dessa konfliktdrabbade samhällen, nu mer än någonsin, så att viruset inte blir ytterligare en outhärdlig katastrof i det otal kriser som de redan står i”, skriver Egeland.
På andra plats kommer KongoKinshasa och på tredje Burkina Faso, som är med på listan för första gången.
Hittills har närmare 200 000 coronavirusfall konstaterats i Afrika, där över 5 300 döda har rapporterats enligt Afrikanska unionens smittskyddsinstans.
Venezuela är det enda landet på listan som inte ligger i Afrika.TT