Vi har ett utbrett diskrimineringsoch rasismproblem

Mordet på George Floyd som utfördes av uniformerade poliser i tjänst, har trots coronaepidemin gett upphov till en historiskt stor och global rörelse för antirasism och jämlikhet: Black Lives Matter. Bloggar, podcaster, Instagram och stora etablerade medier har alla fyllts med viktiga vittnesmål om hur det känns att leva med rädslan som en del av sin vardag, och om den strukturella diskriminering som tagit olika former, men ändå pågått i århundraden i USA.

Ett samhälle där ens hudfärg och klasstillhörighet definierar ens sannolikhet att hamna i fängelse, att vara fattig, att få coronasmitta eller att bli mördad av poliser i tjänst under en kvällspromenad är inte ett fritt eller jämlikt samhälle. Det är inte en demokrati. Det är många som på ett mycket viktigt sätt fört fram att det äntligen är dags att lyssna och ge utrymme för de vittnesmål många av oss behöver höra. Vittnesmål som får alla som har privilegiet att inte bli utsatta för strukturell diskriminering och normaliserad rasism att vidga sin uppfattning och som medverkar till en ökad förståelse om hur vanligt det är. Black Lives Matter är en kamp vi alla ska delta i, en kamp där solidaritet och gemensamma ställningstaganden behövs för att genomföra de samhälleliga förändringar som absolut behövs.

Samtidigt som det är värt att lägga märke till att också de globala solidaritetsprotesterna väldigt långt kretsar just kring USA, är det viktigt med analyser och reflektioner om rasism överallt, också i Finland.

Diskrimineringsombudsmannen publicerade i tisdags en rapport om afrofinländares upplevelser i Finland. Det är verkligen sorglig läsning. Rasism och diskriminering är vardag för finländare med afrikansk bakgrund. Merparten av deltagarna i undersökningen blir utsatta för diskriminering varje månad, varje vecka eller till och med varje dag. Speciellt vanligt är det att bli offer för trakasserier på olika offentliga platser, i arbetet eller som arbetssökande. Även offentliga tjänster som social- och hälsovården omnämns specifikt och en femtedel uppger att de blivit offer för etnisk profilering av poliser.

Det som definitivt innebär det absolut största och katastrofala misslyckandet för vårt samhälle, är att hela 67 procent av deltagarna i undersökningen berättar att trakasserierna och diskrimineringen börjat redan som barn, då de deltagit i småbarnspedagogiken eller den grundläggande undervisningen. Redan sedan tidigare vet vi att det i Finland existerar rasifierade strukturer bland annat inom elevhandledningen, där många elever med utländskt påbrå blir uppmanade att söka till yrkesutbildningen och speciellt närvårdarutbildningen, trots att de egna ambitionerna kanske varit något helt annat. Till råga på allt har själva utredningen om trakasserier blivit föremål för nättrakasserier och nätsabotage.

Vi har med andra ord ett utbrett diskrimineringsoch rasismproblem i Finland. Det är ett demokratiproblem, ett människorättsproblem, ett jämlikhetsproblem. Vi måste satsa ännu mer och med ännu större kraft på att både inom undervisningen och småbarnspedagogiken trygga alla barns och ungas rättigheter till jämlik behandling och på att bryta alla diskriminerande strukturer.

”Speciellt vanligt är det att bli offer för trakasserier på olika offentliga platser, i arbetet eller som arbetssökande.”

LI ANDERSSON är undervisningsminister, partiordförande för Vänsterförbundet, riksdagsledamot och stadsfullmäktigeledamot i Åbo.