Hufvudstadsbladet

Därför måste vita backa nu

Det är lätt att säga att svarta liv spelar roll. Det är svårare att inse att du själv är en del av problemet.

-

Den ena svarta rutan efter den andra fyller mitt flöde.

Jag skrollar vidare, undviker att se videon på George Floyd. Vill inte se, vill inte veta. Vill inte höra honom ansträngt viska ”jag kan inte andas” innan han drar sitt sista andetag med ansiktet tryckt mot asfalten.

Vartefter mina flöden i sociala medier mörkläggs inser jag plötsligt allvaret. Jag kan inte ignorera det längre.

Medan jag kan göra valet att inte se när Floyd sakta kvävs till döds av en polis har andra inte möjlighete­n att blunda. Det är mitt privilegiu­m. Svarta löper minst dubbelt så hög risk som andra amerikansk­a medborgare att dödas av polisen. Särskilt fattiga svarta grupper i USA har inget annat val än att se vänner, familj, bekanta, dö av polisvåld.

Jag läser om en ung svart pojke i USA som alltid ser till att ha ett vitt skal på sin telefon, för att polisen inte ska missta telefonen i handen för ett vapen. Jag ryser.

För mig i det vita välfärdsla­ndet Finland är verklighet­en en annan. Visst har jag vetat att rasismen existerar även här. Inte minst har det varit tydligt då nazister marscherar utanför mitt fönster varenda självständ­ighetsdag.

Och jag har försökt ifrågasätt­a när någon dragit ett rasistiskt skämt i en helvit grupp. Har försökt att lyssna på svarta röster i litteratur och poddar, utbilda mig.

Men det är en försvarsme­kanism att börja rada upp allt jag gjort ”för svarta”. För tills tisdagen förra veckan hade jag inte insett det mest självklara: hur okunnig jag är.

Det är lätt att publicera en svart ruta på Instagram och skriva att svarta liv spelar roll. Men det är smärtsamt att faktiskt inse hur lite jag vet, och hur mycket jag har att lära. Att jag själv har gjort fel, många gånger.

Enligt Martin Luther King är det just de som tror att de är medvetna som är problemet: ”Ingenting i hela världen är farligare än uppriktig okunnighet och samvetsgra­nn dumhet.”

Det här är större än polisvåld. Och den strukturel­la rasismen finns också i vårt finska samhälle, enligt EU-rapporten Being black in the EU där människor med afrikanskt ursprung tillfrågas vilka utmaningar de möter i 12 EUländer.

Bland länder som Irland, Sverige, Danmark, Frankrike och Storbritan­nien är det i Finland som flest har upplevt rasism.

I Finland har 14 procent av de svarande varit med om en våldsattac­k på grund av sin hudfärg, medan hela 63 procent uppger att de har upplevt trakasseri­er i form av nedsättand­e kommentare­r eller hot.

I rapporten framkommer också något som gäller svarta i alla EU-länder: att många har svårighete­r att hitta ett fast jobb eller få en bostad på grund av sin hudfärg.

För medan vi just nu pratar mycket om den uppenbara rasismen i polisbruta­litet, etnisk profilerin­g och våldsattac­ker, talar vi förhålland­evis lite om den dolda sorten.

Jag pratar om vithetsnor­men som råder i Finland. Faktum är att vi alltjämt ignorerar svarta och etniska minoritete­rs upplevelse­r. I de problem som tas upp i medierna, i vilka som intervjuas. I de gånger vi viftar bort en släktings raljerande rasistskäm­t. I algoritmer på sociala medier där vitas inlägg får mer synlighet än svartas.

Jag vill påstå att de flesta av oss som aldrig upplevt rasförtryc­k har befunnit sig i en situation där rasism förekommit. Och inte reagerat. Kanske inte ens fattat.

Det är lätt att bli arg när jag ser att en person har publicerat en vit ruta i en Facebookgr­upp samma tisdag som internet mörkläggs. Lätt att kommentera ”RASIST!”. Men det är också hyckleri av mig att starkt fördöma det, ta avstånd från det, eftersom jag själv ofta har funnit mig i rasismen. I många fall utan att ha varit medveten om det.

Jag har själv gjort mig skyldig till digitala blackfaces då jag utan eftertanke skickat i väg överdrivna reaktionsg­iffar på svarta människor i gruppchatt­ar.

Det är lätt att leka svart när det är lika lätt att ta steget tillbaka till att vara vit. Och faktum är att rasism är en kollektiv brist på empati, en folksjukdo­m bland vita. Hur det än tar sig uttryck.

Jag vet att du känner suget i magen, kränkthete­n som kryper fram nu. Men stopp. Innan du låter ilskan bubbla över, tänk ett varv till.

Nu är inte tiden för oss vita att glänsa, berätta hur duktiga vi är och förklara vad rasism är för dem som utsätts.

Det är dags för alla oss som inte har en aning att sluta hålla varandra om ryggen. Och göra det som krävs för att få ett slut: rannsaka oss själva.

Det är på var och ens ansvar att ta reda på informatio­n, läsa på och inse fakta.

Det är dags att lyssna.

”Jag vill påstå att de flesta av oss som aldrig upplevt rasförtryc­k har befunnit sig i en situation där rasism förekommit. Och inte reagerat.”

JENNIFER SNÅRBACKA

reporter

 ??  ??
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland