von Wrights framtid, med facit i hand
Hur snabbt åldras tankar? Vi kan i dag, med delfacit i hand, se hur en av våra främsta tänkares, Georg Henrik von Wrights, 30 eller 40 år gamla syn på människan och världen motsvaras av den utveckling vi hittills sett, skriver Per-Erik Lönnfors.
Jag plockar von Wrights mest samhällsnära essäböcker från hyllan. De är ”Humanismen som livshållning“(1978), ”Vetenskapen och förnuftet” (1986) och den lättare uppföljaren ”Myten om framsteget” (1993).
I företalet till ”Humanismen” lägger filosofen fram sin agenda, verkligheten som han började se den efter mitten av 1960-talet: ”Miljöns nerslitning och naturtillgångarnas alltmera hänsynslösa exploatering, den ökande mellanfolkliga aggressiviteten, upprustningen, terrorismen.”
Jag plockar bland fortfarande aktuella frågor ur de tre böckerna.
Natur, klimat, miljö. von Wright talar mera om natur än om klimat och miljö, men själva problemet och debatten kring det har mångfaldigats sedan han först pekade på det. Han frågar om naturen bör följas, eller om människan skall härska över naturen. Enligt den teknologiska livsstilen är det självklart: ”människan skall nyttja sitt vetande till att så att säga övervinna naturens motstånd mot sina önskningar”.
Åtta år senare pekar han på vad detta kan leda till: ”Om människans herravälde över naturen är en förhävelse, hybris, så kan de svårigheter, som härskaren ställs inför betraktas som naturens vedergällning eller nemesis.”
Globalisering. Termen har cementerats senare för informationsspridning och finansiella transaktioner. von Wright ser den redan 1978 i två dimensioner. Det är i ”... den teknologiska livsstilens tecken, som jordklotets integration försiggår”. Men också folkkulturerna blir ” ... provinsiella färgklickar inom ramen för en ensartad mondial civilisation”. Den industriella produktionsformen håller på att lösgöra sig från nationalstaterna. ”... mellan det industriella systemet och det i nationalstater organiserade systemet finns ett inbyggt motsatsförhållande”.
Ideologi. Man ser genom åren en förskjutning i von Wrights tänkande. Han skönjer 1978 att det sedan mitten av århundradet utvecklats en rörelse som kallar sig socialistisk eller marxistisk humanism. Men i en intervju i Dagens Nyheter 1992 säger han att själva begreppet ”humanism” strax efter publiceringen av sin bok blivit honom närmast motbjudande på grund av dess människocentrerade tänkande; synen på människan som skapelsens herre har alltid varit honom främmande.
I ”Vetenskapen och förnuftet” beskriver han industrisamhällets psykologiska utmaningar mot ett allmänt omfattat norm- och värdesys tem: ”Kampen ’för tillvaron’ blir mera ohämmat hänsynslös. Var och en blir ’sin egen lyckas smed’. Är man skicklig uppnår man rikedom och makt. Är man mindre skicklig blir man utslagen ur tävlingen.”
Datorisering. I ett kort föredrag vid Nord Data-konferenen den 14 juni 1972, samma dag som han fyller 56 år, förutspår von Wright det som långt senare kallats för den fjärde industriella revolutionen. Nyheten om datortekniken är så stor ”... att den berättigar att i automationsoch datateknikens genombrott se inledningen till ett andra huvudskede i samhällenas industrialisering, ett skede som kan kontrasteras med hela den tidigare utvecklingen”.
Det är den digitalisering som i dag griper in i vår vardag, tar emot parkeringsavgifter och stänger bankernas kontor.
Filosofen saknar i automationsteknikens genombrott ett ideologiskt komplement. ”Motsatsförhållandena mellan en exploaterad och en exploaterande samhällsklass håller på att försvinna i de utvecklade industristaterna.” Men 14 år senare skriver han tvärtom att det håller på att uppstå en ny kategori av ”samhällets olycksbarn” som inte som under 1800-talet rekryteras från exploaterade skikt av industriarbetare utan tvärtom består av ”... dem som står utanför produktionen, arbetslösa och utslagna”.
Feminismen bara snuddar författaren vid. Den vetenskapliga attityden har en strikt maskulin framtoning: ”Naturen är kvinna, som vetenskapsmannen skall betvinga.” I myterna står kvinnan för skyddande omvårdnad, självutplånande kärlek och en intuitiv känsla för de gränslinjer som bara kan överskridas med risk för katastrof. Mannen representerar åtrå efter makt, dominans och självcentrerad ära, otyglad handlingskraft och nonchalans för gränser. Kinesernas Yin och Yang. Ingen annan kultur har enligt von Wright så dominerats av den manliga Yang som vår.
Fascismen. von Wright skriver 1987 att diktatorer som Hitler och Mussolini knappast nu är möjliga. Men ser ändå att de växande samhällsklyftorna ger antydningar om en ”... ny grogrund för attityder och ressentiment som i ordets äkta mening kan kallas ’fascistiska’.”
Mera spekulativt: ”Slutligen tar en karismatisk ledare och stark man över, och utnyttjar för sina syften de fattigas elände och de rikas fruktan för anarki.” Den samhälleliga ordningen har blivit så usel som den kan bli. Men ur kaoset kan utkristalliseras en bättre ordning, kanske till och med en idealstat.
Om hur det skall gå till tiger både filosofen och myten.
Rationalitet finns av två slag: värderationalitet och målrationalitet. Den förra styrs av ideal med vilka man inte kan dagtinga. Den senare däremot av det praktiska resultatet.
von Wright ryggar inte för att vi kan få livsformer som vi i dag upplever som ”omänskliga”. Att man ”utrotar, rationaliserar bort” befolkningsskikt som den tekniska utvecklingen gjort överflödiga i industrisamhället.
Målrationalisten kan tänkas vilja sköta dagens coronakris så att man låter äldre människor dö i en ekonomiskt läglig ättestupa för att rädda samhället. Värderationalisten frågar sig om den (o)mänsklighet man då får alls är värd att leva i?
von Wright blev mot slutet av sitt liv allt mera pessimistisk. Han fick ett perspektiv som inte såg det som orealistiskt att mänskligheten går under som zoologisk art.
”En gång skall med säkerhet människan som art upphöra att finnas; om det sker efter några hundra tusen år eller ett par sekler, är i det kosmiska perspektivet en pipa snus.”
I sin intervju för Dagens Nyheter säger han att ”endast ett under kan rädda oss”.
Alltså hoppades den provokativa pessimisten trots allt på en räddning – i vårt mänskliga perspektiv – om också i form av ett under.
Georg Henrik von Wright fick ingalunda rätt i allt vad han tänkte, och skrev. Han sökte dock efter vad Immanuel Kant kallade för den sanning ”vars levande flamma brinner ovanför de tunga vedkubbarna av det förflutna och den lätta askan av livet som gått”.
Svenska litteratursällskapet ordnar i dag ett webbinarium, ett digitalt slutseminarium för forskningsprojektet Den okände von Wright.
”von Wright blev mot slutet av sitt liv allt mera pessimistisk. Han fick ett perspektiv som inte såg det som orealistiskt att mänskligheten går under som zoologisk art.”