Dialekternas charm

”Den svenska som jag talar i dag, efter många år i Finland är en kombination av de grundkunskaper i stockholmska jag fick som ung och finlandssvenska, med en påstrykning av rysk brytning.”

Mitt i karantänen besvärjde många ryskspråkiga ute i hela världen tiden genom att recitera Joseph Brodskys Lämna inte ditt rum – en dikt från år 1970 som plötsligt fått en helt ny innebörd i samband med pandemin.

På internet finns en inspelning där Brodsky läser upp denna dikt. I hans sätt att tala förenas den artikulation som kännetecknade vilken bildad Leningradbo som helst med de särdrag som härstammade från poetens judiska ursprungsfamilj.

”Brodsky skorrade på r-n, han talade lite otydligt, men ibland var hans uppläsningar så intensiva att åhörarna påverkades fysiskt”, skriver historikern Jakov Gordin.

I min barndoms Leningrad fanns en hel del invånare med rötter i något judiskt område. I en annan dikt nämner Brodsky ”den judiska accenten som klingar nere i det gula, trista trapphuset”. de.Tyvärr hånades denna accent av många. Bortsett från antisemitismen som var utbredd i vissa kretsar, återspeglade dessa attityder situationen med ryska dialekter. Ofta var den lätthet med vilken folk frivilligt glömde bort sina dialekter nästan skrämman

Min morfar föddes år 1906 i ett Ryssland där analfabetismen var stor, där många unga törstade efter bildning. På 20-talet lämnade han sin hembygd och började studera i Leningrad. Så småningom blev han professor i kemi. Han berättade gärna om livet på landsbygden. Samtidigt var han noga med språkvård och uppfostrade sina avkomlingar i denna anda – en inställning som kännetecknade mången autodidakt. I min morfars ögon stod dialekterna för instängdhet och provinsialism.

Som barn utsattes jag inte så mycket för dialekter. Visst lät Moskvaborna annorlunda än vi i Leningrad. Det gamla Moskvauttalet kan man höra till exempel i Vladimir Vysotskijs intervjuer. Det lever vidare på teaterscenen, men i vardagen har denna accent tyvärr urholkats.

Min bekantskap med dialektkulturen inleddes på riktigt först då jag började guida nordiska turister. Efter att ha läst stockholmska vid Leningraduniversitetet översvämmades jag av göteborgska, småländska, gotländska, skånska. Än i dag minns jag de personer som talade dessa dialekter. Dalmål förknippar jag med Sveriges nuvarande försvarsminister Peter Hultqvist. Honom guidade jag i Leningrad år 1987.

Jag upptäckte en helt ny, fascinerande värld där folk inte behövde öva bort sin dialekt utan var stolta över den. En skånsk dam som jag träffat berättade visserligen att hon i sitt föräldrahem hade instruerats att tala ”standardsvenska”, men sådana undantag var få.

Den svenska som jag själv talar i dag, efter många år i Finland är en kombination av de grundkunskaper jag fick som ung och finlandssvenska, med en påstrykning av rysk brytning.

Min ursprungliga rikssvenska språkmelodi kommer tillbaka bara när jag läser högt eller när jag har en samtalspartner från Sverige – dock inte vilken som helst. För några år sedan besökte jag Helsingborg där en studiekamrat till mig är bosatt sedan länge. Både hennes och min ryska var precis som förut, annat var det med vår svenska – som vi en gång hade studerat tillsammans. Hon skrattade hjärtligt åt min finlandssvenska språkmelodi medan jag härmade hennes skånska diftonger. Ändå hörde vi till samma språkområde, i dubbel bemärkelse. Det värmde våra hjärtan.