Rymdsatir som hade fått vara vassare
Som politisk satir är Space Force, som driver med Vita husets rymdprogram, inte alls så vass som förväntat. Ändå är slutresultatet sött och sympatiskt.
KOMEDISERIE
Space Force
HHHII
10 delar på Netflix (serien recenseras i sin helhet). Skapad av Greg Daniels och Steve Carell. Regi: Paul King, Tom Marshall, Dee Rees m.fl. I rollerna: Steve Carell, John Malkovich, Diana Silvers, Lisa Kudrow, Jimmy O. Yang.
Det är med Space Force lite som med Palmeutredningen, förväntningarna är för högt uppskruvade för att infrias fullt ut. Inte bara handlar det om gänget som tidigare rott i land arbetsplatskomedin The Office, här fanns chansen att om inte avsätta Donald Trump från presidentposten så åtminstone dra undan mattan för karlen.
Just det, ja. När man i Space Force går in för att hårdsatsa på rymdförsvaret, en helt ny försvarsgren, kommer idén från Vita husets rymdprogram. Som om inte detta vore nog är det lustigkurren Steve Carell, rättare sagt fyrastjärnorsgeneralen Mark R. Naird, som får i uppdrag att ”sätta kängorna på månen”.
Det bäddar inte överraskande för en konflikt med de övriga försvarsgrenarna och speciellt underhållande är dusterna med Noah Emmerichs flygvapenchef, en svuren fiende.
Förvisso finns det problem även på hemmaplan. Där frun i huset (Lisa Kudrow) sitter av ett fyrtioårigt fängelsestraff (!), iklädd en orange overall, vantrivs tonårsdottern (Diana Silvers) i småstadshålan Wild Horse i Colorado.
Då har vi inte sagt ett ord om Mark Nairds kollegor, bland dem John Malkovichs desillusionerade chefsforskare och ärkenörden Chan Kaifang som gestaltas av Jimmy O. Yang och diggar K-pop, bara en sån sak.
Bomba eller inte bomba
Så var landar vi då, komiskt sett? Tja, inte alltid på fötterna. Visst finns det episoder som får en att garva högt, som när Naird och hans team i del två försöker instruera en schimpans – i rymden för en fotosession med viral potential – att meka med en kvaddad solpanel.
Däremellan drar det ihop sig till sekvenser som hämtade ur Stanley Kubricks Dr Strangelove eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben. Att som den amerikanska militärdoktrinen påbjuder bomba skiten ur allting som rör sig låter sig inte nödvändigtvis göras när man som här har med kineserna att göra.
Förvecklingar som dessa stavar till politisk satir men på den punkten är Space Force inte alls så vass som man har rätt att förvänta sig. Även om vi här har en president – fångad utanför bild – som gömmer sig bakom kryptiska Twittermeddelanden, och en första dam som insisterar på att designa rymdstyrkans klädgarderob, är slutresultatet snällt.
Carell kan sitt
Hellre tar man i så fall fasta på Concetta Tomeis talman för representanthuset, en häxa som får till och med Nancy Pelosi att framstå som harmlös. Kul är också mötet med en gaggig Oklahomasenator som är övertygad om att jorden är platt.
Men som sagt, ser man till helheten är skratten få och knappast blir det bättre av att långt ifrån alla karaktärer utvecklas i en komiskt fruktbar riktning.
Ett kapitel för sig är Mark Nairds familjerelationer som stundvis bär drag av det sentimentala, något som gör att själva komedistuket tar stryk.
Fast gärna köper man Steve Carell som är bakom flötet med en fingertoppskänsla som är få förunnade. Över huvud taget är det här en serie som skriver komedi med små bokstäver. Men även om den komiska skärpan lämnar en del övrigt att önska är slutresultatet ändå lite sött och sympatiskt.