Take me down to the paradise city
Aggressiv skatteplanering och den eroderade skattebasen får ny aktualitet då tusentals miljarder i coronapengar ska framtrollas hux flux. Samtidigt blandas juridik och moral ihop till en salig röra.
Även om man råkar vara korthårig är det lika svårt varje gång att motstå reflexen att slänga med huvudet då man hör Paradise City, Guns N’ Roses visitkort, speciellt under låtens sista två minuter då ett dubbelt tempo kickar in och växlar nästan till thrash metal. Detta 31 år efter släppet av en numera totalt sönderspelad hårdrocksdänga.
Lika lätt är det att ruska på huvudet varje gång man tar del av avslöjanden om avancerad, aggressiv och rentav olaglig skatteplanering. Scoopen har duggat tätt: Liechtensteinläckan 2002, Luxleaks 2014, Panamapappren 2015, Swiss leaks 2015, Paradise Papers 2017 ... Samtidigt trubbas man av. I vissa fall handlar det om skatteplanering via fullt lagliga kryphål. Men i stället för att diskutera de bakomliggande mekanismerna upptas debatten av ytlighet: moral och en sårad allmän rättskänsla.
Luthersk pessimism finns det all anledning till. G20-handlingsplaner och OECD-samarbeten till trots haltar den politiska viljan att på allvar rensa ut fenomenet ens inom EU, som sannerligen inte har sopat rent framför egen dörr. Vissa EU-länder tar sig rätten att bjuda på förmånliga skattenivåer och strikt banksekretess, för att den vägen åka snålskjuts på skattebetalarna inom resten av unionen. Nämns ordet ”skattereform” trycker Irland och Luxemburg på bromsen med stöd av Nederländerna och Malta. Också Storbritannien spelar högt och hotar med skattedumpning och brända broar till kontinenten som brexit-encore.
Via fantasifulla upplägg konstruerade av konsulter, jurister, revisorer och bankirer åker stora summor på jordenruntresor och parkeras bakom hemligheternas slöja i paradis där skatten är lika med eller nära noll. Skatteparadisen är en svår nöt att knäcka. Den enda lösningen är ett koordinerat, beslutsamt och långsiktigt internationellt samarbete, med nolltolerans för fripassagerare. I nuläget måste lagstiftarna i enskilda länder ta hänsyn till den globala konkurrensen, de nationella företagens livskraft. Samma doktrin råder i Finland.
”Everybody Else Is Doing It, So Why Can’t We” heter debutalbumet av det irländska poprockbandet The Cranberries. Faktum är att stora finländska arbetspensionsbolag indirekt placerar tiotals miljarder euro i skatteparadis via olika fonder, men också direkt, för att undvika dubbel beskattning. De mest populära destinationerna är Irland, Caymanöarna och Luxemburg. En professionell placerare som inte söker maximal avkastning och minimal skatt begår tjänstefel. Våra pensionsföretag följer internationell praxis. Alternativen vore höjda pensionsavgifter eller sänkta pensioner.
Att skatteparadis ”inte går att undvika” då man investerar internationellt är ändå en sanning med modifikation. Men i jakten på avkastning på våra gemensamma medel anlitar vi private equity-, hedge- och övriga fonder – olympiska guldmedaljörer inom stafettloppet som heter skatteplanering.
Det gäller att hålla isär begreppen då vi pratar om skatteplanering och -paradis. Till de fullfjädrade skatteparadisen hör länder eller territorier med mycket låg beskattning, strikt banksekretess och minimal reglering såsom Caymanöarna och Brittiska Jungfruöarna, men också Schweiz och Luxemburg. Därtill utnyttjas länder med gynnsam skattelagstiftning, Nederländerna, Irland och Belgien, alla flitigt av företag och placerare, inklusive våra egna pensionsbolag.
Globala problem kräver globala lösningar. För att göra en skillnad krävs att de faktiska tungviktarna, stora amerikanska pensionsbolag, tänker om. På egen hand kan EU ta små, men symboliskt viktiga steg: idka press på skatteparadis och främja informationsutbyte. Men då vi pratar om skattemoral har ingen av oss råd att kasta sten i glashus. Med den insikten i bagaget kan man starta en intellektuellt hederlig diskussion om reformer.