von Kraemer missar utgångspunkten för rörelsen han kritiserar

RASISM Nicolas von Kraemers I dagkolumn ”Den vite mannens börda 2.0” (HBL 16.6) nuddar vid poänger som skulle vara viktiga att lyfta fram i samband med de världsomspännande protester mot polisbrutalitet och antisvart rasism som pågår. Problemet är att von Kraemer argumenterar med en slentrian som ironiskt nog placerar honom i en liknande masshysterisk fåra som han anklagar de som deltar i protesterna för att utgöra, och dessutom får hela kampen att framstå som meningslös. Här förbiser han flera viktiga saker.

von Kraemer gör rätt i att påpeka det problematiska med att en stor del av aktivismen som de senaste veckorna bedrivits online i solidaritet med Black Lives Matterrörelsen fokuserar på vita människors självspäkning och skuldfrossa. Den typen av antirasistisk diskurs kan kritiseras både för att centrera vita människor som aktiva subjekt med ansvar för världen i bästa kolonialismanda, och för att vara mer fokuserad på att individer ska göra själslig bot än på att förändra lagar och samhällsstrukturer. Rasismen är ju inte i första hand ett problem i människors huvuden, utan i de fysiska orättvisor den manifesterar sig genom: sämre bemötande av sjukvård, polismyndigheter, arbetsgivare, hyresvärdar – listan kan göras lång och undersökningarna är många, också när det gäller finska förhållanden.

Men där von Kraemer riktar berättigad kritik mot diskursen missar han helt att protesterna handlar just om livsvillkor, inte om någon sorts statusjakt. När han skriver att ”det handlar inte längre om att se ner på den andra utan att se ner på den genom att se upp på den” låter det som att protesternas mål skulle vara en värld där svarta dyrkas på vitas bekostnad, i stället för en värld där svarta helt enkelt inte ska behöva dö för sin svarthet. När han skriver om hur han önskar att polisstyrkan i USA ”snabbt skall få bukt med de vandaler, brottslingar och mördare som nu stryker längs Amerikas gator” sällar han sig till den högerliberala slentriankritiken av demonstranterna som odågor som ”bara vill bråka” i stället för att se att ”bråkandet” är protesten mot en stat som vägrat erkänna en som likvärdig medborgare.

När von Kraemer dessutom hävdar ”BLM är inte Martin Luther King” illustrerar han ofrivilligt det absurda i sin kritik. Vi kan inte veta vad Martin Luther King skulle tycka om BLM, för han är död. Precis som George Floyd. Orsaken till att vi inte kan fråga vad de tycker är orsaken till att protesterna pågår.

Vi vet, i och för sig, att MLK mot slutet av sitt liv omprövade sin tidigare kritiska inställning till kravaller och våldsamma protester, eftersom han såg hur de uppstod ur frustrationen över att svarta kan följa alla regler och ändå inte ses som jämlika.

Det är därför det blir ofruktbart att hojta ”All lives matter”, vilket von Kraemer också gör, eftersom det är en utsaga som – utöver att vara en trött högerklyscha – vägrar erkänna utgångspunkten för kritiken: just nu är det inte så att alla liv värderas lika, och det finns en rasistisk komponent i det – tätt sammanflätad med klassaspekter som väldigt få verkar vara intresserade av att diskutera.

Visst pågår det en massa oproduktiv aktivism världen över, där folk och företag är mer intresserade av att positionera sig själva som goda, eller helgonförklara alla svarta, men det gör det inte rimligt att avfärda en rörelse som arbetat för sina rättigheter i många, många år. Oftast i tystnad, genom oglamorösa kvartersprojekt och träget lobbande, och nu, för en stund, i världens rampljus. Jag tror inte heller att inre moralisk botgöring på Instagram är vägen framåt, men det finns andra alternativ än att himla med ögonen åt hyckleriet – till exempel arbeta för yttre förändring som ekonomisk omfördelning och ett annorlunda rättsväsende. YLVA PERERA litteraturvetare, Åbo

SVAR För det första misstolkas här mitt citat gällande ”att se ner genom att se upp” – det var uttryckligen en hänvisning till den koloniala attityden, till vilken ovanstående text med lätthet ansluter sig. Texten propagerar den syn som både demokrater och republikaner älskar att upprätthålla, nämligen idén om det hopplöst utslagna svarta USA. Att hävda att svarta inte är jämlika medborgare och att de dör för sin hudfärgs skull per systematik är faktatänjande offerretorik.

Det låter som om Perera endast utgår från att ”så är det” och sedan ser allting genom dessa glasögon. Fallet med Tony Timpa från 2016 ledde inte till några protester så vad är det vi vittnar? Ett socialt sönderslitet samhälle som väntade på en gnista som lätt kunde politiseras. Rasismen i sig är endast en kategori av allmänt ondskefullt beteende. Hur i all världen kunde ett mänskligt problem ”i första hand” inte vara rotat i människans psyke? Huruvida Martin Luther King hade stött BLM är ovidkommande, men hans centrala budskap handlade om individen och det universella, det Perera kallar en ”högerklyscha”. NICOLAS VON KRAEMER I dag-kolumnist

Vi kan inte veta vad Martin Luther King skulle tycka om BLM, för han är död. Precis som George Floyd.