Finländska sjömän i nöd och fångenskap
Hårt arbete, undermålig kost och omänskligt brutal behandling var det som bjöds på för hundratals finländska sjömän som internerades i Tyskland efter brytningen mellan Tyskland och Finland 1944.
FACKLITTERATUR
Pertti Rönkkö:
Aselevon maksumiehet. Suomalaiset merimiehet Natsisaksan keskitysleireillä 1944–45 Atena, 2020
Finlands utträde ur fortsättningskriget i början av september 1944 medförde betydande omställningar och i många fall ren misär för stora befolkningskategorier. De karelare som återvänt till sina hem bortom Moskvafredens gräns i den österut avancerade finska arméns spår fick nu på nytt lämna sitt Karelen.
Flykten påbörjades redan då den sovjetiska storoffensiven på Karelska näset inleddes i början av juni. Därtill fick Porkalaborna bryta upp. Lapplands befolkning evakuerades till Sverige och till hemlandet söder om Ule älv för att undgå kriget mot tyskarna som höll på att bryta ut. Denna förflyttade befolkning uppgick totalt till gott och väl en halv miljon.
En utsatt folkgrupp som av naturliga skäl inte observerats lika mycket av den efterkrigstida historieskrivningen är de sjömän som efter brytningen med Tyskland den 2 september internerades i tyska hamnar eller uppbringades på havet och därefter fick sitta i koncentrationsläger. Dessa sjömäns öden i Tyskland fram till befrielsen våren 1945 skildras i en nyutkommen bok av Pertti Rönkkö, tidigare bland annat redaktionssekreterare vid tidskriften Merimies/ Sjömannen, organ för Finlands Sjömans-Union.
Enligt Rönkkö beslagtog tyskarna 56 finländska handelsfartyg vars besättningar uppgick till sammanlagt 363 personer, både män och kvinnor. Enskilda internerades hårresande upplevelser i det sammanstörtande Tyskland har skildrats tidigare i litteraturen, men Rönkkö anlägger ett helhetsperspektiv på ämnet, med utnyttjande av främst intervjuer och material i sjömansunionens arkiv.
Stutthof och Pölitz
Överraskande är uppgiften att FÅAchefen, f.d. utrikesministern och storseglaren Henrik Ramsay – vanligen uppfattad som en ”good guy” – efter brytningen med Tyskland personligen kom ombord på s/s ”Wappu” och beordrade fartyget att gå i trävarulast till Danzig, där besättningen hamnade i klorna på SS och förpassades till det öster om staden belägna koncentrationslägret Stutthof.
Det finländska sjöfolket fick dväljas i två koncentrationsläger, beroende på var de blivit tillfångatagna. De som tjänstgjort ombord på båtar som anlöpt Kiel, Hamburg, Bremen och Danzig fick utstå sitt helvete i Stutthof, medan de som uppbringats sysselsatta med kustfart i Norge – en lukrativ näring i synnerhet för småredare, nyligen (2019) skildrad i Lars Westerlunds bok Stortyska vågskvalp – transporterades till Pölitz i närheten av Stettin.
Varken Stutthof eller dess satellitläger Pölitz var några förintelseläger av typ Auschwitz eller Treblinka, vilket dock inte innebar att vistelsen där var hälsosam. Hårt arbete, undermålig kost och omänskligt brutal behandling var det som bjöds på. Det sades allmänt, att en människa kunde uthärda fyra månader i dessa infernon på jorden, som hyste många olika nationaliteter. Finländarna hade fördelen av att ha varit i god kondition när lägerportarna slog igen bakom dem.
Tyska locktoner
Det fanns ett alternativ till det ytterst hårda livet i koncentrationslägren, och det var att träda i tysk tjänst utanför dem. Endast få sjömän utnyttjade denna möjlighet, och de blev efter kriget utfrusna av sina kolleger. Till dem som försökte övertala de internerade hörde finska ”tyskertöser”, kvinnor som följt med tyskarna vid deras avfärd från Finland.
”Vi körde bort kvinnorna och sa, att kom inte hit en gång till. Därefter försökte ytterligare en man locka oss.
Han frågade oss, när vi tror att vi får komma ut, om vi inte går med på att jobba. Vi svarade, att det blir när vi får skåda ryssar bakom stängslet, då får vi säkert göra det” (rec:s övers.), berättade en intervjuad kvinnlig sjöfarare för Rönkkö.
Tyskarna prövade vidare på att rekrytera folk till den motståndsrörelse som skulle bekämpa ryssarna i det Finland de trodde snart skulle befinna sig i Moskvas våld – också detta med ringa framgång. Denna motståndsrörelse av europeiska dimensioner var ett samarbetsprojekt mellan Auswärtiges Amt, SS och Wehrmacht, men effektiviteten led av att de deltagande institutionerna hela tiden var ute efter att lägga krokben för varandra, ett vanligt fenomen i det nazistiska Tyskland.
Finland hade medan fortsättningskriget varade uppskattats högt i Tyskland och på grund av sina soldaters tapperhet betraktats som Hitlers bästa vapenbroder, trots folkmajoritetens enligt tysk uppfattning tvivelaktiga ”ariska” status. Efter brytningen av relationerna ändrades attityderna, finnarna uppfattades mer eller mindre som förrädare, vilket också de internerade sjömännen fick känna av. De värsta plågoandarna i de båda koncentrationslägren var dock inte tyskarna, utan polacker och andra slaviska folkslag som stod i deras tjänst.
Hitler själv sägs inte ha varit särskilt uppbragt över att Finland fallit ur ledet, han hade redan långt på förhand vidtagit åtgärder med tanke på att det skulle komma att ske. För det japanska Berlinsändebudet Hiroshi Oshima medgav Hitler att finnarna inte handlat svekfullt, eftersom de kämpat tills krafterna var på upphällningen. Att Hitler räknade med möjligheten att efter vapenstilleståndet organisera en tyskvänlig motståndsrörelse i Finland kan ha varit ett motiv för honom att avstå från hämndåtgärder.
Ragnarök över Tyskland
Röda armén hade efter det krigsavgörande slaget vid Stalingrad kring årsskiftet 1942/1943 i två års tid avancerat oemotståndligt och i slutet av 1944 nått Ostpreussen (dagens Kaliningrad), Tysklands östligaste provins. Följande vår sköljde den sovjetiska stormfloden vidare och satte miljoner tyskar i rörelse längs överfyllda vägar västerut. Ingen ville råka i fångenskap hos ryssarna, som man anade ruvade på hämnd efter den behandling de själva fått utstå.
Det finländska sjöfolket råkade mitt i detta kaos och fick uppleva tragiska händelser och kamp för överlevnad. Tyskarna ville dölja sina förehavanden i koncentrationslägren och tvingade de lägerinvånare som fortfarande kunde gå ut på dödsmarscher mot väster. Stutthof utrymdes den 26 januari 1945 och fångarna sändes ut på en meningslös och många offer krävande vandring som efter veckor slutade vid utgångspunkten.
Den ryska angreppskilen hade tagit en annan väg än den lägerledningen förutspått och inte närmat sig Stutthof. Röda armén befriade lägret först den 9 maj, samma dag som tyskarna kapitulerade för Sovjetunionen. Till Pölitz hade befrielsen kommit den 26 april. Hemresan till Finland skedde för Stutthof-internernas del över Danmark och Sverige, medan de som överlevt Pölitz tog sig hem via Polen och Ryssland. Efter återkomsten fick alla sitta några veckor i lägret för återvändande finländare i Hangö, där de förhördes av Statspolisen, som vid det laget höll på att bli kommunistdominerad.
Läsvärd lättviktare
Rönkkös bok är i flera avseende en lättviktare, men trots allt läsvärd bland annat för de inblickar den ger i människans ondska och de flestas vanmakt inför denna.
Scener som stannar i minnet är till exempel ögonblicket när en olycklig medvandrare, fadern som på en av dödsmarscherna försöker hjälpa sin lille son att orka vidare, men nödgas uppleva hur en SS-vakt krossar pojkens skalle med gevärskolven. Eller den till gruppen hörande nyblivna modern vars baby avlider av strapatserna, men som transporteras hem till Finland för att ett ändrat ”huvudtal” inte ska förorsaka komplikationer under den fortsatta resan.