Kennedymordet återberättat med raspig röst
I sjutton minuter långa Murder Most Foul redogör Bob Dylan för mordet på John F. Kennedy i första, andra och tredje person. Dylans första album på åtta år skattas högt av Bo Pettersson.
Takten i låtarna må vara låg- till mellantempo, men intensiteten är desto högre på Rough and Rowdy Ways, Bob Dylans 39:e officiella album. Som vanligt använder sig Dylan av flera genrer, framför allt blues och rockballad, med mycket litet rock.
Det mera ovanliga är att den första sången, I Contain Multitudes, och den sista, Murder Most Foul om mordet på John F. Kennedy, är ett slags recitativ, en form som han ibland använt i långa sånger alltsedan Brownsville Girl (skriven tillsammans med Sam Shepard) från 1986. Han kan också ha inspirerats av Leonard Cohens sista skivor.
Märkligt nog har Dylan kanske aldrig har varit mer populär. När den nästan 17 minuter långa sången Murder Most Foul släpptes i slutet av mars kunde ingen väl vänta sig att den skulle bli Dylans första (egna) listetta någonsin och redan innan albumet släpptes var det genom förbeställningar nummer ett i Amazons försäljning. Vi tycks leva i en tid då flera generationer behöver Dylans röst, trots – eller kanske just på grund av – att han själv aldrig låtit sig bli någons språkrör.
Allusioner och motsatser
En del av denna popularitet kommer sig väl från Dylans mångsidighet. Både i sin musik och sin lyrik är det den amerikanska sångtraditionen han använder och berikar genom nyversioner av och anspelningar på populärmusik i olika genrer.
Skivans musiker är till största del bekanta från den nuvarande sammansättningen av Dylans Never Ending Tour-band under gitarristen Charlie Sextons och multi-instrumentalisten Donnie Herrons ledning. Alla förstår att det gäller att skapa en fond som framhäver Dylans rika texter.
De många bluessångerna varierar genren. False Prophet och Crossing the Rubicon är olika slags långsamma blues där Dylans frasering, ackompanjemanget och Sextons sparsmakade gitarrsolon håller upp spänningen. Goodbye Jimmy Reed bjuder på en bluesrockande hyllning till en av de viktigaste bluessångarna
– precis som skivans titel anspelar på countrysångaren Jimmie Rodgers sång My Rough and Rowdy Ways. My Own Version of You och I’ve Made Up My Mind to Give My Love to You är valser i Nick Caves stil, medan Black Rider lyfter på hatten för Tom Waits.
I texterna är allusioner och mer eller mindre sneda motsatser centrala: ”Minns inte när jag föddes och har glömt när jag dog” eller ”Jag sover med livet och döden i samma säng” (mina översättningar). Som de här citaten antyder är det tydligt att diktjaget ofta är en gammal mans. Men det är liv i gubben och han erkänner att han är motstridig: ”jag rymmer mångfalder”, som Rolf Aggestam översätter Walt Whitmans rad ”I contain multitudes” i Sången om mig själv.
Kronan på verket är Murder Most Foul, den enda låten på den andra skivan. Titeln är ett Hamletcitat. Mordet på kungen är ”Ett vidrigt dåd” som det heter i Clas Zilliacus översättning. Detta får alltså stå för lönnmordet på president Kennedy, eftersom även det enligt Dylan utfördes av politiska skäl.
Dådet beskrivs i första, andra och tredje person, det vill säga från olika håll, precis som kulorna verkade träffa Kennedy från olika riktningar. Och på den sista raden ber sångens jag att ”The Blood-Stained Banner” och sången som han sjunger fortsättningsvis ska spelas – den förra med möjlig syftning på att den amerikanska flaggan är nersölad med blod, fast den i John R. Clemens psalm syftar på ett baner med Kristi blod.
Orkestreringen är speciell: piano, några stråkar och återhållsam perkussion som kuliss för Dylans raspiga uppläsning. Nästan halva sången
Vi tycks leva i en tid då flera generationer behöver Dylans röst, trots – eller kanske just på grund av – att han själv aldrig låtit sig bli någons språkrör.
upptas av en lista av ett stort antal namn på särskilt blues- och jazzartister, som den legendariska radio-DJ:n Wolfman Jack uppmanas spela. Vad har dessa anspelningar att göra med presidentmordet, som inledde nationens ”långsamma förfall”? De står helt enkelt för den motvikt som Dylan på hela skivan och hela sin karriär framhållit: musiken förenar människor och kunde hjälpa nationen att resa sig ur dess förfall och tudelning. Det var musernas moder som beredde den vägen för både Elvis Presley och Martin Luther King (Mother of Muses).
Viktigt led i Dylans livslånga strävan
Musikaliskt innehåller Rough and Rowdy Ways inga större landvinningar, men den är ett viktigt led i Dylans livslånga strävan att förnya amerikanska genrer, särskilt genom den kalejdoskopiska sånglyriken.
Om det här – ta i trä – skulle bli Dylans sista skiva är det en värdig sorti. Kanske inte riktigt lika melodiskt fängslande som till exempel Blood on the Tracks eller Oh Mercy, men en mångsidig och lyckad helhet som lockar till en andra genomgång av albumet.