Den andra vågen – coronatider
”Jämförelserna med spanska sjukans första och andra våg är skrämmande och övertygande.”
Måndagen den 15 juni öppnades gränsen mellan Frankrike och Schweiz. Vi bor 500 meter från gränsen och barnen cyklar över den varje dag till skolan i Schweiz. De senaste tre månaderna har visat oss alla vilka olika strategier olika länder valt. I Frankrike stängdes allt och vi var bara tillåtna att ta en promenad inom en kilometers radie från hemmet. På andra sidan gränsen ökade cykelinköpen med 60 procent jämfört med samma period året innan, och parkerna var fulla med folk. Äldre människor som varit med om flera krig påpekade att de aldrig förr upplevt en stängd gräns mellan de här länderna.
Tisdagen den 16 juni fick vi e-post från skolan. Flera barn i årskurs åtta hade testat positivt för covid-19, liksom ett antal barn i lågstadiet. Skolan som dagen innan organiserat prov i matematik och franska måste stängas. Igen. Lättnaden bland barnen över att de inte längre måste balansera på sina cyklar och gräva i skolväskan efter det där intyget att de fick passera gränsen förbyttes mot sura miner. Men den här gången var det bara skolan som stängde. Gränserna förblev öppna.
Onsdagen den 17 juni tog jag min tillflykt till jobbet. Eftersom jag jobbar för en flyktingorganisation stiger stressen allteftersom viruset sprider sig till länder i Sydamerika och Afrika som har ett högre antal flyktingar och lägre nivå på sjukvården än Europa. Själva kontoret förblir dock öde – nästan alla fortsätter att jobba hemifrån. Bristen på umgänge, kaffe och matsal gör att kontoret känns som en spökstad. Min man underhöll våra tre barn hela förmiddagen och tillbringade eftermiddagen med att googla efter billiga flygbiljetter till icke-coronadrabbade länder. De flesta flygbolag har introducerat ”coronaförsäkringar”. Måste man avboka eller flytta fram resan så gör man det gratis. Han bokar en resa. För framtiden.
Allt medan Europa öppnas ringer varningarna för ”den andra vågen”. I september sägs viruset braka lös igen, säger expertisen med hänvisning till studier av pandemiska situationer som svininfluensan och asiaten som visar att den första vågen håller på i tre månader. Jämförelserna med spanska sjukans första och andra våg är skrämmande och övertygande. Men är det något som vi lärt oss av den första vågen är det att vi ständigt vet mindre än vi tror oss veta. De regeringar som fått plus i boken är de som vågat säga det högt, helt oberoende av vilken strategi de till syvende och sist anammat. Sällan har det varit mer uppenbart att det är de tvärsäkra som vet minst.
Torsdagen den 18 juni öppnade skolan igen. Yngsta barnet har ett framträdande där hon berättar för oss som sitter hemma framför en datorskärm om vad hon lärt sig om uttrar. Inga vuxna är välkomna in till skolan. Läraren pekar på dotterns fina utter gjord av hönsnät och lera. Dottern säger att hon lärt sig att hon helst kommunicerar genom konsten. Jag har ingen aning om hur hon lärt sig det under de senaste tre månaderna. Vi får också höra ett annat barn tala om regnskogen. Också han talar med en 11-årings allvar och övertygelse.
Fredagen den 19 juni får vi ny e-post från skolan. Nya fall, nya regler. Jag ringer Folkhälsan och avbokar barnens sommarläger i Finland.
Republiken Karelen i Ryssland, det vill säga Östkarelen, är den viktigaste kontaktytan för Finlands bilaterala och gränsöverskridande samarbete med Ryssland. Samarbetet har dock tvingats framhärda i ett korsdrag av sanktioner och motsanktioner. Därtill har man varit tvungen att skjuta upp Republiken Karelens 100-årsjubileum, nationaldagen den 8 juni, först till september på grund av coronakrisen och därefter inhibera dagen helt, på grund av finanskrisen. Det inledningsvis utmärkta coronaläget i Karelen har försämrats och skapar oklarhet.
Under den rådande ganska molnfria himlen kommer det ett åskmoln då Rysslands undersökningskommitté den 23 april meddelar, som en följd av dess undersökningar, att Finland möjligtvis kommer anklagas för folkmord på grund av interneringslägren under kriget i Östkarelen. Undersökningskommittén är en slags speciell underrättelsetjänst och som sådan den mest politiserade, även bland de mera storsinta kollegerna.
Till interneringslägren evakuerades delar av den ryska befolkning som levde i närheten av frontlinjen. Det är ett normalt förfarande under krigstider att evakuera civilbefolkning som är i fara eller i vägen för militära operationer. Förfarandet blev en fråga för den nationella politiken i Ryssland då de av befolkningen som var finskfödda inte fördes till lägren, utan placerades i östkarelska byar.
Själva ”lägren” utgjordes av stadsdelar i Petrozavodsk varifrån man inte fick avlägsna sig utan tillstånd. I praktiken levde dock människorna fritt och utan arbetstvång och de kunde ofta avlägsna sig också utan tillstånd. Även det ryska skolsystemet fungerade i ”lägren”.
Som en följd av påtryckningar från Sovjetunionen sökte Finland upp och straffade de finländare som gjort sig skyldiga till grymheter i lägren i Östkarelen. Nästan alla fall av maktmissbruk som utförts under 1944–1946 hittades. Det finns inte heller något som tyder på att dåtida utredare skulle ha misslyckats i sitt uppdrag att finna och straffa de skyldiga. Efter några år tappade Sovjet intresset för hela lägerfrågan.
Lägersystemet har sedermera främst studerats med finländska krafter, speciellt i samband med Riksarkivets personöverlämningsprojekt 2004–2008. Från ryskt håll har det inte kommit vidare krav på en omfattande utredning. Anledningen är uppenbar: de boende i interneringslägren sågs varken som offer eller hjältar. Snarare misstänkte man dem för att vara påverkade av fiendens inflytande, med an hjältarna stred för fosterlandet.
Upplevelserna i lägren var emellertid tunga och ångestfyllda och den nya ryska federationen började med goda skäl betala en tilläggspension till de drabbade. Därtill var det rättvist eftersom inget av de enorma krigsskadestånd som Finland betalade, för att kompensera skadorna i Östkarelen, hade tidigare getts åt dem som upplevt interneringslägren. Sålunda kunde ärendet för Rysslands del ha överförts till historievetenskapen. Och man kunde i stället äntligen organisera, tillsammans med Finland, en ordentlig studie av lägren.
Men, forskningen kring krigstiden har redan hunnit köra in på ett ideologiskt spår. Tankar om massaker utförda av finländarna uppstod 2018 när Rysslands krigshistoriska sällskap inledde utgrävningar på Sandarmoch-området nära Medvezhegorsk. Liksom inte några desertörer skjutna av finländare hittades under utgrävningarna 2007 i Huhtiniemi i närheten av Villmanstrand, hittades inte heller av finländare skjutna krigsfångar i Sandarmoch.
Sandarmoch är en enorm massbegravningsplats för offren för den stalinistiska terrorn på 1930-talet. En av ”forskningens” viktiga aspekter är just att fördriva detta i glömska. Den märkliga pedofilianklagelsen med påföljande utredningshäkte som Juri Dmitrijev blev utsatt för av utredningskommittén tyder på samma sak. Dmitrijev har gjort ett pionjärarbete inom utredningen av offrens öden i Sandarmoch under Stalin-tiden. Vi är övertygade om Dmitrijevs stora sakkunskap. För tio år sedan ordnades, under ledning av Dmitrijev, ett besök på Sandarmoch på initiativ av en nu redan avliden person som hade fötts i ett av de finska lägren.
Varför just nu ett dramatiskt utspel av utredningskommittén? De inrikespolitiska stalinkretsarna önskar visserligen en krigshistoria där allt består av hjältelegender i kampen mot onda fiender. Vill man slutgiltigt sopa under mattan de fortfarande starkt levande minnena av de goda krigstida upplevelserna med finnarna i Östkarelen? Vill man därtill glömma minnena av den stora röda terrorn, som var speciellt mördande för finnarna till exempel i Krasnyi Boris i närheten av Petrozavodsk?
Kunde det i första hand handla om ett ideologiskt utrikespolitiskt projekt? Månne man vill visa att ”nog har vi också slaskvatten att hälla” och på så vis få finländarna att sluta rota i de ryska dynghögarna? Ryssland är fortfarande rädd för sin egen historia, och vill tvinga behandling på grannländerna.
Hur borde vi då reagera på detta? Knappast med Kekkonen-tidens ”lösningar”, vilket skulle innebära att vi inte talar om historiens smärtpunkter. Borde den nationella finska historien enbart tala om elände, armod och förfördelande? En berättelse utifrån vilken vi kan fördöma all nationalitet som ont och reaktionärt? Detta fenomen är inte enbart begränsat till Finland – man ser det överallt i Europa och man försöker sprida attityden också till det motsträviga Östeuropa.
Bästa sättet att förhålla sig till dylika mellanfolkliga smärtpunkter är en objektiv utredning, utan att tiga om varken de egna lidandena eller hjältedåden. Dock utan att moralisera motparten som en omoralisk agerare.
I Ryssland är det tradition att den inrikes- och utrikespolitiska säkerheten är sammanlänkad. Är den ryska statliga myndighetens utredning förenad med det offentliga missnöjet med EU:s försök att jämställa krigstidens fascism och stalinism?
Detta förstärker de utsagor som påstår att Finland inte längre åtnjuter en särställning i Ryssland, som ett vänligt sinnat grannland i väst, utan i stället behandlas om ett av de andra EU-länderna.
Förhoppningsvis är detta inte fallet. Utan att det i stället återigen är frågan om ett myndighetsblock, som inom sin sektoriella underbudgetering, har ett behov av att på ett uppseendeväckande vis motivera sitt existensberättigande i ett nytt uppkommet internationellt läge. Här har bekämpningen av coronaviruset omformat de nationella och internationella prioriteringarna, samt den kommande kapitalfördelningen. Samtidigt har, eventuellt bestående, de vertikala maktstrukturerna skakats där var man traditionellt på dessa har byggt upp nationens identitet och framtidstro.
”De inrikespolitiska stalinkretsarna önskar visserligen en krigshistoria där allt består av hjältelegender i kampen mot onda fiender. Vill man slutgiltigt sopa under mattan de fortfarande starkt levande minnena av de goda krigstida upplevelserna med finnarna i Östkarelen? ”