För mycket Jesus och för lite Bergspredikan

RELIGION Torsten Fagerholms ledare (HBL 29.5) om politiskt missbruk av religionen har gett upphov till en formidabel prästgårds- och gärdsgårdsdiskussion om evangeliernas historiska trovärdighet. Fagerholms lovvärda målsättning att befrämja sekularismen har visserligen överskuggats av hans behov att understryka sin agnostiska världsåskådning, så att prästprotesterna framstår som ett förutsägbart bönesvar.

Vem ska bistå med substanskunnande i en så mångfasetterad sakfråga som det skriande, globala behovet av en sund sekularism, om inte företrädare för världens mest sekulariserade kyrka? Men nej, de som är särskilt kallade att ha en bildad åsikt i frågan låter lojt en teologisk dilettant (Fagerholm) sätta agendan. Ve er, ni klentrogna! En baptistpastor måste träda till för att hjälpa er på traven. All heder åt Jani Edström för försöket att återbörda debatten till vad den borde handla om (HBL Debatt 14.6).

Den aktuella ”Jesusdebatten” blottar den lutherska kyrkans oförmåga att leva i världen. Av världen lever man nog – kyrkans nomenklatura vore intet utan genomsekulariserade medborgares finansiella välvilja. Jämfört med de kyrkliga moderländerna Tyskland och Sverige är den finländska teologiska traditionen närmast dogmatiskt avpolitiserad. Det sociala patoset har rotat sig djupt i Svenska kyrkans språkbruk och samhällshållning. De evangeliska kyrkorna i Tyskland har tvättat sin fascistiska smutstvätt ännu grundligare än övriga delar av samhällsmaskineriet och utgör i dag en stark och trovärdig motpol till nationalism, rasism och totalitära tendenser.

Så verkligen icke i Finland. I stället för att under och efter 1960-talets medborgarrättsrörelser gå i genuin samhällsdialog och lära sig civilkurage, har vår kyrka konsekvent tvått sina händer från såväl dagspolitik som sitt eget politiska förflutna. Först 2018 kom ärkebiskop Kari Mäkinen med en ursäkt för kyrkans skuld i inbördeskriget. Än sen då?

Skrämmande många av den finländska fascismens förgrundsgestalter hade framträdande positioner inom den lutherska kyrkan i Finland (källa: Svart Gryning. Fascismen i Finland 1918–44 av Roselius, Silvennoinen & Tikka). Ingen av dessa ställdes till svars efter andra världskriget. Tvärtom, många av de vidrigt besudlade prästerna och kyrkopotentaterna belönades med biskopssäten och andra höga tjänster, utmärkelser och hedersuppdrag flera decennier framåt.

Den aktuella ”Jesusdebatten” blottar den lutherska kyrkans oförmåga att leva i världen.

Hur upplevdes detta kyrkliga bigotteri bland de röda överlevarna och deras ättlingar? I decennier fortsatte ”vinnarsidan” att trakassera, åsidosätta, ifrågasätta och förtiga dem och hylla deras bödlar. Folkkyrkan fortsatte att oförtrutet markera avstånd till ”förlorarna”, vars viktigaste uppgift i kyrkbåten blev att sitta med som bänkfyllnad.

Det är det här utdragna förtroendeunderskottet som den massiva kyrkoflykten är en senkommen reaktion på. Utvecklingen i dag kunde vara en annan, om kyrkan medan tid var hade bekänt sina synder och gjort politisk bot och bättring. I stället har kyrkan sedan 1970-talet lagt sig till med ett så svärmiskt förandligat språkbruk att Bergspredikans första saligprisning får ett drag av ofrivillig komik. För mycket Jesus-kär och för lite Bergspredikan, helt enkelt. Behjärtansvärda insatser när och fjärran – för barn, ungdomar, gamla, fattiga och minoriteter – luktar lätt ideologisk vittvätt i kombination med politisk tandlöshet. Tolkningen att kyrkan köper sig syndernas förlåtelse med goda gärningar är inte tillräckligt avlägsen (se Matt. 6:1–2).