Utflykt i drömlandskap med skicklig kreatör
Čiurlionis liv tog slut vid fyllda 35. Efter sig lämnade han en ansenlig produktion, väl värd att utforska.
Bob Dylan
Rough and Rowdy Ways (Columbia Records/Sony Music)
KLASSISKT Mikalojus Konstantinas Čiurlionis
Kęstutisuvertyren, I skogen, Havet. Litauens nationella symfoniorkester, dirigent Modestas Pitrėnas. (Ondine)
Mikalojus Konstantinas Ciurlionis (1875–1911) är en av dessa musikhistoriens märkliga figurer som levde ett intensivt liv som tog slut alldeles för tidigt. Ur ett snävt (och föråldrat) perspektiv kunde hans position i musikhistorien liknas vid ”Kleinmeisterns”, den lilla mästarens (i motsats till den stora), vars största brister måste ha varit att han föddes i fel land och att han inte hann bygga upp någon omfattande (symfonisk) produktion, ur vilken de ”bästa” bitarna senare skulle kunna plockas till en topplista eller ett samlingsalbum.
Situationen är bisarr, eftersom man inom det klassiska musiklivet och i branschens olika skrymslen nog kan uppskatta en Ciurlionis för hans originalitet (inte minst som konstnärsperson, såvida man alls känner till namnet) eller som ett betydande lokalt fenomen. Hans verk hörs ändå knappt alls på konsertprogrammen, och allra minst på de stora arenorna, trots att de definitivt skulle förtjäna spelas.
Som för att väga upp den underskattade positionen globalt, hyllas Ciurlionis desto ivrigare i Litauen, som något av en musikalisk landsfader från en tid strax innan nationalstaten uppstår. Sin musikaliska fostran inhämtar han huvudsakligen i Warszawa och Leipzig och i det avseendet borde han i lika hög grad ses som en bärare av en polsktysk musiktradition som en litauisk, även om idén rimmar illa med en nationalistisk historiesyn.
Oberoende av om Ciurlionis i dag är över- eller underskattad, kan man ta honom för vad han var, en mångsidigt begåvad konstnär. Med en produktion som spänner över cirka 350 musikaliska verk (som tonsättaren till största delen aldrig hann höra under sin livstid) och lika många bildkonstverk (av vilka de bästa finns utställda på platser som Musée d’Orsay) blir Ciurlionis notoriskt svårkategoriserad; han är inte antingen bildkonstnär eller tonsättare utan definitivt både och. I fallet med Ciurlionis är det dessutom som om hans
❞ Slutresultatet är överväldigande drömskt och omsorgsfullt. Musiken är yrkesskickligt skriven, genuint vacker och pendlar på ett nästan wagnerskt sätt mellan fullkomlig ro och serenitet och en gäckande stämning, med ett stråk av tvivel.
visuella konst erbjöd en ingång till musiken, rentav en förklaring eller konkretisering av dess innehåll. På samma sätt som det i bilderna vid sidan av de utopistiska, futuristiska och illusionistiska elementen finns ett drömskt och fantastiskt inslag, ja på samma sätt förhärskar detta i musiken, samtidigt som formspråket i grunden är mycket klart och tydligt.
Barn av sin tid
Att Ciurlionis var en musikalisk kosmopolit väl införstådd med sin tids estetiska strömningar blir uppenbart på skivan som skivbolaget Ondine ger ut med tre av tonsättarens kändaste och mest uppskattade verk.
Över uvertyren till Kestutis finns det definitivt något slaviskt som placerar stycket på en Dvorák– Brahms–Tjajkovskij-axel.
Den brett upplagda halvtimmeslånga tondikten Havet är dramatiskt ödesmättad. För det mesta böljar vågorna lugnt, även om det ibland också hettar till ordentligt i några ögonblick med musikdramatiska, direkt operatiska kvaliteter.
Ciurlionis skriver i rasande takt och koncipierade på bara tolv dagar tondikten I skogen. Spontaniteten balanseras upp av ett omsorgsfullt arbete med detaljerna då orkestreringen tog månader att fullborda. Slutresultatet är överväldigande drömskt och omsorgsfullt. Musiken är yrkesskickligt skriven, genuint vacker och pendlar på ett nästan wagnerskt sätt mellan fullkomlig ro och serenitet och en gäckande stämning, med ett stråk av tvivel.
Det här är musik som Litauiska symfoniorkestern spelat in också tidigare och kan på sina fem fingrar. Icke desto mindre kan en nyinspelning väcka också nya personers intressen. Engagemanget är också vitalt och kännbart och efter upprepade lyssningstillfällen kvartstår intrycket av musiken som stimulerande och högst njutbar.