Laxen tillhör inte oss

Om fisken inte lever i älven naturligt, om det inte går att upprätthålla fiskbestånd i älven och om du de facto kan köpa fisken i fråga från närmaste butik blir det inte så mycket kvar som skulle motivera dig för att stå vid ett plaströr och fånga fisk. Det du då eftersträvar är en upplevelse.

Det var en normal dag på Twitter, då jag plötsligt stötte på en video. I flera sekunder stirrade jag på den, utan att riktigt förstå vad som pågår. Uleåborgs stad hade lagt upp en video (17.6), där regnbågslax odlas i Ule älv. På videon kan man tydligt se hur fiskarna simmar genom ett plaströr in i älven, medan ivriga fiskare står rakt bredvid rören, med fiskespön i vattnet. ”Några midsommarlaxar fångades genast”, skrev Uleåborgs stad i glad ton.

Efter att ha grävt runt fick jag veta att det inte handlar om en ny praxis och att det är rätt vanligt att man planterar fisk i uppdämda älvar. I Ule älv är det diverse energiföretag och andra som faktiskt har en plikt att försäkra sig om att fiskodlingen lyckas. Jag läste också att den odlade regnbågslaxen i Ule älv inte är ett hot mot andra fiskarter i älven, eftersom de odlade laxarna blir utfiskade i tillräckligt bra takt.

Om du har en obehaglig känsla just nu, men inte riktigt kan pricka in varifrån den kommer, sitter vi i samma fiskebåt. Jag stirrade på videon flera gånger under dagen och vet fortfarande inte vad jag tycker är det mest absurda. Är det ljudet av fiskarna när de trängs genom plaströret? Är det fiskarna som står bredvid och väntar på att fånga fisken, som i praktiken levereras till deras krokar? Eller är det kanske den glada tonen som används i tweeten för att beskriva händelsen?

För klarhetens skull finns här flera saker man skulle kunna tala om. Vill vi tala om naturarter i Ule älv måste vi också tala om fördämningarna, som starkt påverkar älvens ekosystem. Vill vi tala om att det är oetiskt att fiska på detta sätt måste vi också tala om hur etiskt det är att äta såväl odlad fisk som kött över huvud taget. Vi kan inte sitta och kritisera bara den delen av helheten som vi tycker är mest obehaglig för oss själva. Men ett par saker måste sägas kring detta specifika fall, känner jag.

Om fisken inte lever i älven naturligt, om det inte går att upprätthålla fiskbestånd i älven och om du de facto kan köpa fisken i fråga från närmaste butik blir det inte så mycket kvar som skulle motivera dig för att stå vid ett plaströr och fånga fisk. Det du då eftersträvar är en upplevelse. Då har det ingen skillnad om fisken lever i älven eller inte. Då kan du se bort från plaströret som sprutar ut fiskmassa in i en uppdämd pöl. Det viktigaste är du, människan, som får njuta av solskenet och skaffa upplevelser, leva drömmen som är att fiska, i balans med naturen, där den odlade laxen bara råkar hitta till din krok i en älv där fisk inte borde klara sig.

Men vet du vad? Laxen tillhör inte dig. Den tillhör inte älven, som är uppdämd på grund av den energi du behöver. Den tillhör inte företagen som har en plikt att odla lax för att behålla illusionen av en naturlig älv och inte ett tomt vattendrag. Men främst av allt så tillhör laxen inte dina upplevelser och idyller. Laxen tillhör sitt eget ekosystem, som vi, människor, har gjort till vårt livsarbete att förstöra.

Men vad vet jag? Jag är bara bitter och naiv, och förstår inte att fritidsfiske är viktigt för vissa människor. Jag är bara en same, som har färre fiskerättigheter i min älv än de turister som söker äkta upplevelser i äkta älvar med äkta lax. Finländare måste konstant åka upp till samernas trakter för att leva fantasin om fiske och rena älvar. Det är därför som det finns ett så stort motstånd emot samernas fiskerättigheter över turisternas, och det är därför jag vet att jag har rätt. Det är för att kejsaren inte har några kläder. Det bevisade Ule älv för mig.

”Jag är bara en same, som har färre fiskerättigheter i min älv än de turister som söker äkta upplevelser i äkta älvar med äkta lax.” PETRA LAITI är sameaktivist och arbetar för inrikesminister Maria Ohisalo.