Ärliga diskussioner om rasism handlar om att vara medveten om sin egen och andras mänsklighet

RASISM Av någon orsak så har jag oftast missat Tjuren Ferdinands entré i Kalle Ankas Julafton. Vid den här tiden så brukar skinkan vara framdukad och trots att jag dras till tv-skärmen kan jag inget annat än att sätta mig till bords. Denna Oscarsbelönade animation är konstigt nog bland de första associationerna då jag tänker på Black lives matter och den institutionella rasism som har florerat i USA med varierande inslag under de senaste århundradena. Flertalet granskade och publicerade studier har pekat ut problemen med strukturell rasism på flera nivåer och dessa har diskuterats livligt i välrenommerade publikationer världen över.

Polisvåld, statyer av kontroversiella historiska figurer och marknadsföring genom etniska stereotyper är bara toppen av isberget i ett komplext nät av maktutövning mellan intersektionella grupperingar. Som mörkhyad person i Svenskfinland med ett relativt ovanligt personligt narrativ är det svårt att leva sig in i situationen; det är här som Tjuren Ferdinand kommer in i bilden.

De flesta finlandssvenskar torde vara väl bekanta med den fredliga besten vars favoritintresse är att lukta på blommorna under den finaste av korkekar. Jag var också en känslig och blyg mammas pojke som inte riktigt märkte vad som försiggick i min omgivning (tyvärr blev jag inte lika stor och ståtlig som Ferdinand). Detta ledde, efter flertalet insikter, till ett starkare grepp om språkets och fördomarnas makt, ett vapen som jag började använda på ett egensinnigt och ansvarslöst sätt likt Ferdinands raseriutbrott när han sätter sig på en ovetande humla.

Att växa upp som mulatt i ett homogent samhälle som Finland, tillika på den lilla svenska språkön med nästan exklusivt vita personer i min omgivning, har underlättats av mitt namn och mitt modersmål. I egenskap av mörkhyad utan egentlig tillhörighet i varken vit eller svart identitet är man exotisk i de flestas ögon: finlandssvenskar ger ibland, på mitt eget bevåg, någon ytlig och smått rolig kommentar om solbränna, finnar förvånas då jag talar finska med dem vid bardisken och utlänningar försöker tråka mig in i blatteskåpet. Att vara rasminoritet i en språklig minoritet kan vara en fascinerande upplevelse.

Jag har dock sett hur andra med mörkare hy eller mindre vanliga namn har blivit behandlade. På någon nivå är jag kanske inte tillräckligt svart för folk på båda sidorna av stängslet. Att bli kallad neger eller få blickar från alltför många ögonpar ingjutna i nacken liksom ett ödesdigert knä är inte trevligt, men det har som tur är inte hänt särskilt ofta. För det mesta ser jag ett Finland med vissa strukturella problem och kulturellt inneboende rasspöken, men detta får inte utfall i samma utsträckning eller med lika omfattande konsekvenser som i USA eller Storbritannien där rasminoriteterna är betydligt större och har spelat en mer avgörande roll i respektive nations utveckling.

Efter att jag olyckligt satt mig ner på min egen humla följde ett frenetiskt utbrott likt Ferdinands. Att vara provokativ och så stötande som mitt samvete tillät, allt i uttrycksfrihetens namn, blev mitt nya modus operandi. Skällsord och konstant rasdränkta interaktioner blev verktyg för att avväpna främst vita människor, få uppmärksamhet samt bygga en ny identitet som baserade sig på striden mot politisk korrekthet i försvar av etablissemangets offer: de som röstar på Sannfinländarna, vill lämna EU eller är allmänt trötta på det politiska och kulturella etablissemangets arrogans och tondövhet.

Självreflektion och ärliga diskussioner om ras och rasism handlar inte om att använda plattityder eller kränka sin nästa, utan om att vara medveten om sin egen och andras mänsklighet. Fler röster i Svenskfinland och bortom det behöver höjas då många unika berättelser med betydligt mer tyngd än min egen kan bidra till en höjning av diskursen kring identitet samtidigt som välutarbetade politiska åtgärder behöver införas för att stoppa den strukturella rasismen och andra samhälleliga orättvisor.

INTEGRATION Pär Stenbäck lyfter i sin I dag-kolumn (HBL 18.6) fram en viktig fråga: håller Svenskfinland på att förlora en unik möjlighet? Helsingfors stad förutspår att var fjärde invånare i staden har utländsk bakgrund och ett annat modersmål än svenska eller finska 2035. Flerspråkighet är det nya normala. Svenskfinland behöver uppdatera sin ”språkstrategi”. Det räcker inte längre med att navigera mellan finska och svenska då den språkliga verkligheten har förändrats till ett språkuniversum. Enbart i huvudstadsregionen talas i dag över hundra

olika språk. Vad betyder detta för våra svenskspråkiga oaser: dagvård, skola, högskolor och föreningar?

I Luckan ser vi invandring som en möjlighet. Invandring är en del av vårt eget kulturarv. Många av oss har anfäder från olika delar av världen och för svenskspråkiga sträcker sig det språkliga landskapet långt över Finlands gränser. Varför skulle inte våra dörrar vara öppna för nyanlända? Vad blir det av oss som en instängd och sluten grupp – som i krampaktig rädsla försöker hålla fast i vårt språk genom att exkludera andra?

Individens bästa måste alltid stå i centrum och valet av integrationsspråk skall vara det som gynnar individen mest. För många betyder detta att lära sig svenska.

Fungerande integrationsvägar kräver satsningar. Integrationsvägar utvecklas i huvudsak i Finland av det offentliga. Därför är det viktigt att integration på svenska inkluderas genuint i statens och kommunernas strategier och handlingsplaner för integration. Bildningsalliansens och Folktingets påverkansgrupp arbetar gentemot Arbets- och näringsministeriet för att statens nästa integrationsprogram skall ta mer hänsyn till dem som integreras på svenska.

Luckan lanserar i början av hösten en strategi för integration på svenska för huvudstadsregionen. Vår målsättning är att huvudstadsregionens kommuners kommande integrationsprogram beaktar svenska integrationsfrågor bättre. Utöver detta är det viktigt att fonderna skapar en strategi som kompletterar det offentliga samt utvecklar arbetet snäppet vidare. Som en språklig minoritet har vi en unik möjlighet att förstå och värdesätta vikten av ett modersmål. Vi är också ett levande exempel på att det går att vara finländare på olika sätt. Luckan arbetar nu på bred front med att stärka förutsättningarna för att välja svenska i huvudstadsregionen. Vi hoppas att vårt arbete gör att allt fler hittar de svenskspråkiga nätverken. Integration på svenska kräver en gemensam vision, målsättningar och handlingar!

ANN-JOLIN GRüNE

utvecklingschef, Luckan integration, Föreningen Luckan rf