Klassisk rättsskipare i nygammal skrud
Perry Mason, i HBO:s färska storsatsning, är klassisk deckarmark, som sig bör utrustad med en juridisk knorr.
THRILLERSERIE
Perry Mason
Skapad av Ron Fitzgerald och Rolin Jones. Regi: Timothy Van Patten och Deniz Gamze Ergüven. I rollerna: Matthew Rhys, Juliet Rylance, Tatiana Maslany, John Lithgow, Chris Chalk. Åtta delar på HBO, ett avsnitt ute nu (serien recenserad i sin helhet).
Erle Stanley Gardners romanfigur (och försvarsadvokat) har tidigare figurerat såväl i radioföljetonger som i tv-filmer, den ikoniska tv-serien (1957–1966) med Raymond Burr i titelrollen inte att förglömma.
Poängen är att den nya serieupplagan, signerad Ron Fitzgerald och Rolin Jones, inte trivs endast i rättssalen. Precis som det anstår en ”prequel” (som det heter på det tredje inhemska) möter vi här en något sånär obeprövad Perry Mason (Matthew Rhys) som inledningsvis antar rollen som privatdeckare.
Och eftersom 1930-talets Los Angeles snarare påminner om Sodom och Gomorra än om en ”Änglarnas stad” handlar det för det mesta om snaskiga svartsjukedramer, som i första akten där Mason och hans vapendragare (Shea Whigham) sätter dit en Hollywood-skådis med byxorna på halvstång. Fortsättning följer när kidnappningen av ett spädbarn slår fel, med den påföljden att lillemannen avlider på kuppen.
Allmänna åklagaren är med poliskårens goda minne övertygad om att det är barnets mor (Gayle Rankin) som är skyldig. Men se är det inte Perry Mason som i samarbete med John Lithgows försvarsadvokat tar sig an fallet, en kvistig härva som leder i riktning mot såväl skumma blårockar som en väckelserörelse med skit under naglarna.
Kriminellt kaos
Året är 1931 respektive 1932 och förbudslagen gör livet surt, dock inte för Mason och hans anhang. Här dricker man och röker så det står härliga till. Även i övrigt går det hårt – kriminellt sett. Är det inte den ekonomiska depressionen som ställer till det är det korruptionen och polisbrutaliteten som pockar på uppmärksamhet. Lägg till skuggorna från den omgivande drömfabriken och tankarna går till inflammerade mordmysterier i stil med Den svarta dahlian, James Ellroy-style.
Ett är säkert: i termer av produktionskvaliteter behöver Perry Mason inte skämmas för sig, tvärtom. Det är nästan så man får lust att dra en parallell till Boardwalk Empire, ett annat stämningsfullt och atmosfäriskt HBO-örhänge. Vad synd då att mordmysteriet i centrum inte är lika tungt; det känns tunt och överbelamrat på en och samma gång, och man slutar bita på naglarna långt innan finalpasset.
Film noir i nytt ljus
Ändå är det svårt att slita sig. För trots att Perry Mason stilistiskt prenumererar på den klassiska film noir-traditionen finns det i serien element som vittnar om ett visst nytänkande. Så visar det sig att födelsedagsbarnets sekreterare, Perry Mason-legendaren Della Street (Juliet Rylance), föredrar kvinnor framför män. Samtidigt går man åt den strukturella rasismen, här i form av Chris Chalks hunsade svarta polisman. Sitt strå till stacken bär också Tatiana Maslanys frikyrkopredikant, en karismatisk förkunnare i Maria Åkerbloms anda, ett mysterium i sig.
Perry Mason själv då? Tja, till en början kan man tycka att walesaren Matthew Rhys är lite grann färglös, detta samtidigt som de spritimpregnerade koordinaterna stämmer in på för många klasskamrater. Tack och lov växer Rhys i takt med karaktären och hur kul är det inte med en lirare som verkligen brinner för rättvisan, som vägrar att retirera inför det omgivande mörkret. En omgång till, tack!