Pojkar blir flickor i japansk kultklenod
Melodramatiskt men också punkigt och avantgardistiskt är Toshio Matsumotos kultdrama med transtema från 1969. Nu visas filmen för första gången i Finland.
DRAMA/KULT
Funeral Parade of Roses
Regi och manus: Toshio Matsumoto. Foto: Tatsuo Suzuki. I rollerna: Pîtâ, Yoshiji Jo, Osamu Ogasawara.
Som bekant tjuvstartade de små men naggande goda kvartersbiograferna redan i början av juni med smulor från det cinematiska vårbordet.
Det innebär att Toshio Matsumotos Funeral Parade of Roses (Bara no sôretsu) är den första post-corona-premiären. Och trots att filmen såg dagens ljus, biografens mörker, så tidigt som 1969 är det fråga om den första offentliga visningen hos oss.
Kultstoff var ordet. Det är inte bara det att Funeral Parade of Roses stilistiskt sett framstår som ett barn av sin tid, modell japanska nya vågen. Även tematiskt trivs filmen utanför boxen, rättare sagt i ett Japan där de traditionella könsidentiteterna åker på stryk.
Välkommen till ett Tokyo där dragartister och transvestiter – själv föredrar man att kalla sig för ”gei bois” – tar ut svängarna. Mycket handlar det om unga och vackra Eddie (Pîtâ, från Akira Kurosawas Ran) som hänger på stadens gayklubbar och däremellan polar med ett gäng filmmakare.
Och det är ett sällskap som inte har mycket till övers för den traditionella estetiken, nix. Eller som Guevara (Toyosaburo Uchiyama), det självutnämnda regissörsgeniet, konstaterar: ”Nu struntar vi i alla gamla regler, det är öppna dörrar som gäller.”
Mixtrar med filmmediet gör också Toshio Matsumoto. Därav djärva flashbacks som varvas med vildvuxna montageorgier, fritt efter JeanLuc Godard. Däremellan sparkar man in den så kallade ”fjärde väggen” så att alla säkert ska förstå att det är fråga om film, ett stycke förljugen verklighet.
Punkigt och blodigt
Till det kommer de strikt dokumentära inslagen: intervjuer med transvestiter och andra nattugglor, fångade i urbana landskap. I den mån man kan tala om en handling är det fråga om ett triangeldrama där Eddie ställs mot drottningbiet Leda (Osamu Ogasawara), en hopplöst svartsjuk sak som tävlar om nattklubbsägaren Jimis (Yoshiji Jo) gunst.
Melodramatiskt, visst, men också punkigt och avantgardistiskt. Samt nog så traumatiskt.
I de insprängda tillbakablickarna får vi ta del av Eddies uppväxt, smärtsam från början till slut. Knappast blir det bättre av att filmen därtill gestaltar ett regelrätt oidipuskomplex som utmynnar i en ohyggligt blodig final (med en fot i den japanska hederskulturen, lika sträng som rättvis).
En bredsida sex vankas det ju också, i en tappning som osökt för tankarna till Jörn Donners 69 – Sixtynine, alternativt Alain Resnais Hiroshima – min älskade.
Betyg: ett barn av sin tid, uppnosigt och skamlöst – vilket skulle bevisas.
Funeral Parade of Roses visas bland annat på Cinema Orion.