Linda Zilliacus vill inte att Stella Rabell är en kall häxa
En längtar efter frihet, en annan utövar makt och en tredje är en sökare. När Kjell Westös roman Den svavelgula himlen blir film är de val vi gör en central fråga.
Julimorgonen är varm, solig och fylld av fågelkvitter när berättarjaget i romanen Den svavelgula himlen går över bron till Skrivarholmen i Björneborg. Ett mummel av röster fångar hans uppmärksamhet, han vrider på huvudet och lokaliserar rösterna till en lyxbåt, så stor att den upptar tre kajplatser.
Berättarjaget känner igen båten, han har övernattat på den tillsammans med båtens ägare, den stormrike barndomsvännen Alex Rabell.
Alex syns inte till, däremot upptäcker berättarjaget sin forne plågoande, mobbaren Jan-Roger Johansson även kallad Jajo. Synen fyller honom med äckel och fascination.
Utsträckt i en solstol, berusad, i halvlånga shorts och med en mage som buktar över shortslinningen låter sig Jajo uppassas av en ung flicka, helnaken sånär som på ett par högklackade skor. När flickan böjer sig fram för att servera Jajo låter han sin hand glida bakom hennes rygg och hon stelnar till med en min av obehag innan hon ordnar anletsdragen till ett undergivet leende. Berättarjaget noterar Jajos njutning av att utöva makt och låter tankarna vandra:
”Vad vidriga vi är vi äldre, så groteska och korrumperade och vad de unga måste hata oss när de ser hur ondskan står skriven i våra själviska ansikten”, skriver Kjell Westö i Den svavelgula himlen.
Trångt på bryggan
Skrivarholmen har förvandlats till Skatudden i Helsingfors när Den svavelgula himlen nu blir film. Skådespelare, filmtekniker, assistenter och journalister trängs på bryggan inför inspelningen av scenen där berättarjaget, i filmen döpt till Frej, iakttar den demoniske Jajo.
På kommando av regissören Claes Olsson, vandrar Nicke Lignell, som spelar Frej, fram mot båten där Max Forsman, som spelar Jajo, väntar.
– Det är lyx att få hålla på med detta efter coronavåren, säger Lignell.
Nicke Lignells Frej är en sökande man, både vad gäller författarskapet och relationen med den förmögna släkten Rabell.
– Men Frej är ingen loser, påpekar Lignell.
Max Forsman beskriver Jajo, som en man som lever ett symbiotiskt liv med Alex Rabell.
– Via Alex erbjuds Jajo ett liv han aldrig annars skulle få.
Frej är betagen av Stella bland annat för att hon är självständig. Regissören Claes Olsson om två av huvudkaraktärerna i Den svavelgula himlen.
Många av oss lever med en sanning som i sin tur lever sitt eget liv. Vi vill alla att något ska verka lite bättre i efterhand än det faktiskt var. Skådespelaren Nicke Lignell om det bedrägliga minnet som är ett tema i Den svavelgula himlen.
Förträngda minnen
Den svavelgula himlen är en uppväxthistoria som beskriver vänskapen mellan Frej, som kommer från lägre medelklass, och de rika syskonen Alex och Stella Rabell. Det är också en berättelse om kärlek, passion och familjehemligheter.
Vårt bedrägliga minne är ett tema i Den svavelgula himlen. I romanen låter Kjell Westö sin huvudkaraktär minnas en händelse på ett sätt som är fördelaktigt för honom. De flesta av oss kan känna igen sig i minnen som stöpts om, tror Nicke Lignell.
– Många av oss lever med en sanning som i sin tur lever sitt eget liv. Vi vill alla att något ska verka lite bättre i efterhand än det faktiskt var.
Claes Olsson, som både regisserar och har skrivit manus (tillsammans med Erik Norberg) säger att huvudpoängen med filmen är att vi i ett visst skede börjar reflektera över de liv vi har levt.
– Vi funderar på våra val och om vi kunde ha gjort annorlunda. Det här gäller förstås vänskap och kärlek men också klass och relationen till familjetraditioner.
– Frej är betagen av Stella bland annat för att hon är självständig.
Ingen kall bitch
– Stella Rabell är livshungrig, rastlös och självisk, beskriver Linda Zilliacus, som gestaltar Stella på film.
– Hon har föresatt sig att inte bli som sin familj men vissa drag lever ändå kvar.
Zilliacus säger att det för henne är viktigt att en framgångsrik och ekonomiskt intelligent kvinna inte automatiskt beskrivs som en kall bitch.
– Det har jag fått uppleva så många gånger under min karriär.
För Zilliacus blev filminspelningen ett välkommet avbrott till de inhiberade jobb coronapandemin förorsakade. Om allt nu går som planerat spelar hon i augusti in en ny Lasse-Maja-film i Sverige.
Och så småningom hägrar ett samarbete med Cilla Back. Linda Zilliacus var en av dem som beviljades ett halvt års statligt arbetsstipendium härom veckan.