Gösta, du var en jävel på lyrik
”När någons liv tar slut tänker man på det, men sen också snabbt på sitt eget.”
Stenar. Kantiga, gråa, lite för tunga för våra tonårskroppar, då, åttiotalssommaren. Jag och min lillebror flyttade dem till en liten pir under några soliga sydvästdagar. En dag kom vi ner till stranden efter lunchen och såg att vår båt drivit i väg ett par hundra meter bort, till nästa kobbe. Vi gick över till andra sidan vår egen ö. Bröt oss in i sjöboden hos grannarna för att hitta åror. Satte deras båt i sjön. Rodde till kobben och hämtade vår egen. Rodde tillbaka till grannarna och drog upp deras båt till deras sjöbod. Gick tillbaka över landet. Fortsatte lyfta stenarna, med händer som blev narigare och armar som blev starkare.
Gösta Ågren, som gick bort förra veckan, och min faster Lisa ägde stugan. De var inte så bra på att lyfta stenar. Men desto bättre på improvisation. På deras holme kändes en båt som drivit i väg mer som en krumelur än som ett reellt problem.
Mellan Nykarleby och Vasa finns det också många stenar. Trettiofem år efter bryggbyggandet på Lillkobben cyklar jag mellan Nykarleby och Vasa och tänker på dem. Björkdungar, åkerlappar, minkfarmer, i det landskap som var hans.
När han fyllde femtio kom systrarna Ekblad till deras hus i Lippjärv med blomsterkransar på huvudet. En kväll i deras lägenhet på Storalånggatan i Vasa kom nysnön, stor och vaddigt fluffig. I viken på deras Solvik lekte vi i motorbåten Hjalmar. Disken ställde de i sjön. Walesiska kompisar hade spelat in kassettband med sång på kymriska. På väg tillbaka till storfamiljen Sahlströms Öjskatan pratade vi mellan båtarna i nattbleket. Vi barn somnade innan vi var framme.
En avslutningsöl, var Gösta bra på. Avslutningar kunde det finnas fler än en av, visade det sig, när de kom ut över fjärden från Lillkobben till vårt Gåsgrund och åt högsommargrönsaker. Gösta var en jävel på lyrik. Men det förstod jag först alltför sent. Du skulle inte förebrå mig, skriver Tua Forsström och sjunger nu också Vasas Flora och Fauna men jag förebrår mig för att jag inte tillräckligt tydligt fick det sagt: du är en jävel på lyrik, Gösta.
Men det är förstås det där med texten och personen. Var börjar och slutar den ena och varför känns texter som större konstruktioner än annat man åstadkommer, och mera förväxlingsbara med personen? För det fanns också många saker han inte var en jävel på direkt, men som jag alldeles bra klarar av att hålla isär från honom. Som hållbara konstruktionslösningar enligt gängse byggstandard. Som sång, åtminstone inte enligt konventionella tonträffningsnormer. Som psalmodikonspel. Men det kanske inte finns någon som är en jävel på det, det är ju ett instrument för andliga syften?
När någons liv tar slut tänker man på det, men sen också snabbt på sitt eget. På vad det är man minns och vad det är som gör en till den man är och skulle vilja vara. Den här våren har fört mycket gott med sig. Jag har sällskap igen. Men jag är också glad över att jag till min pappas sjuttiofemårsdag fick ihop två låttexter som vi tillsammans med Albert gjorde låtar av. Coronapyssel. Vi sjöng dem för honom på en solig och sval majveranda.
Jag förebrår mig mera: att jag aldrig frågade om det var lyckligt att leva så nära lyriken. Mitt i texten, från tonår till åttio år. Och om det var det, var vill jag vara till dess att det bara är andra som kan förebrå sig?