Lev länge och väl, Ahmad Jamal, 90 år
I Ahmad Jamals fall har den från Star Trek bekanta vulcanhälsningen ”Live Long and Prosper” gått i uppfyllelse. Den 2 juli fyller pianisten 90 år.
Ahmad Jamals skiva At The Pershing: But Not For Me sålde i så många exemplar redan då den utgavs 1958, att han kunde öppna en egen jazzklubb.
Jamals trio spelade på den egna klubben Alhambra i Chicago som husband, då de inte var på turné. Det finns också en skiva med trion inspelad där. En utmärkt skiva, mycket lik de tidigare liveskivorna med trion, där Israel Crosby spelade kontrabas och Vernell Fournier trummor.
Det finns två album från Pershing, men bara den ena volymen blev storsäljare. Materialet på de två skivorna är från samma engagemang i januari 1958, men den andra skivan utgavs tre år senare. Ibland kan man hitta bägge skivorna, eller ännu fler, packade på en eller flera cd.
Banbrytande
Den stora hiten på Pershing: But Not For Me var Nat Simons sång Poinciana, som än i dag känns revolutionerande i sitt bruk av repeterade fraser, pauser och fragmentariska motiv. Det låter som om Jamal skulle ha tagit en tidsmaskin till senare årtiondens bruk av sampling och loopning. Samma metod används förresten i We Kiss In A Shadow på Alhambra-skivan.
Jamals Poinciana var också tidens dansmusik. Det är inte svårt att föreställa sig ett partaj i bästa Mad Men-stil i en prydlig och förmögen förstad i takt till Vernell Fourniers New Orleansbaserade latinkomp.
Men innan den stora framgången med Pershing-skivan spelade Jamal många år med sin trio Three Strings. Namnet kom från violinisten Joe Kennedys Four Strings. När Kennedy lämnade sin egen grupp blev det tre strängar kvar; Jamals pianosträngar, Ray Crawfords gitarrsträngar och basisternas (Eddie Calhoun eller Israel Crosby) fyra fetare. I dag kallas triokonceptet med piano, bas och gitarr, som Nat King Cole hade utvecklat lite tidigare, för three strings. Samlingen Legendary Okeh & Epic Sessions med 21 inspelningar från 1951–55 är en bra utgångspunkt för denna trio.
Det var denna trio som Miles Davis diggade så till den grad att han började spela in samma låtar som Jamal och även uppmanade sin
pianist, Red Garland, att spela som Jamal och bland annat använda blockackord. En del från Jamals 1955 års version av Morton Goulds Pavanne utgör grunden för två välkända modala jazzkompositioner,
John Coltranes Impressions och Miles Davis So What.
Kreativ paus
I början av 60-talet vilade Jamal några år på lagrarna men återkom efter det. Skivorna hade varierande uppsättningar – allt från trio till orkester, utan att glömma körer.
På 1970-talet började pianisten använda även elektriska klaviaturer. Musiken blev funkbetonad men urartade ibland i sötsliskighet, särskilt under 1980-talet.
Men snart återkom Jamal med än mera kraft och oförändrad briljant teknik. Under senare år har tyngdpunkten legat mer på egna kompositioner. Pianisten har uppträtt två gånger på Pori Jazz, 1987 och 2001. Åtminstone den senare gången var det nästan enbart fråga om egna stycken.
Ännu i mitten av 1990-talet var det i Finland överraskande många förståsigpåare inom jazz, både musiker och lyssnare, som inte visste särskilt mycket eller någonting alls om Jamal. Det kan bero på att kritikerna i USA i tiderna ofta avfärdade hans skivor som cocktailmusik.