Svart musik på vita villkor
50 år efter att Nina Simone (bilden) sjöng om förtryck mot svarta och 80 år efter Billie Holidays dito insatser är deras teman alltjämt plågsamt aktuella. Men svart musik handlar om mycket mera än samhällskritik, skriver musikforskaren och dj:n Kim Ramstedt.
Strömningstjänsternas spellistor kan förse oss med nya inkörsportar till existerande musik och göra anspråk på att korrigera musikfältets orättvisor. Men vad röjer de goda ansatserna? Musikforskaren och dj:n Kim Ramstedt granskar utbudet i skenet av de senaste veckornas Black Lives Matter-våg.
Ingen går omkring och gnolar på ett album, lär en skivindustrichef ha sagt enligt legenden. Det är enskilda låtar vi sjunger med i och deras betydelse kan inte överskattas. I de situationer där vi själva väljer att lyssna på inspelad musik begränsas vår upplevelse ändå sällan till ett enda musikstycke, även om man ibland kanske vill utnyttja de upprepningsfunktioner som teknologin erbjuder. Snarare upplever vi musik vanligen som en del av ett sammanhängande flöde, som också påverkar de betydelser vi tillskriver det enskilda verket. Traditionellt har det betytt radiosändningar eller albumhelheter men i dagens läge är det allt oftare strömningstjänsternas spellistor som organiserar vår upplevelse av inspelad musik.
Det finns mycket som kan problematiseras kring spellistorna. Många kuraterade listor upprätthåller okritiskt kanoner i olika genrer och forskning har visat hur de automatiserade listorna på till exempel Spotify tenderar att betona manliga artister. Men spellistor behöver inte bara anses skapade av den onda skivindustrin för att lura konsumenten. Många självständiga aktörer hjälper oss att organisera den enorma mängden musik som nu är tillgänglig via digitala musiktjänster till relevanta helheter som kan förse oss med viktiga nya inkörsportar till äldre musik eller till och med blotta orättvisor på musikfältet och i samhället. Eftersom det inte alltid är lätt att navigera bland de otaliga listorna för olika sinnestämningar och aktiviteter som möter oss så fort vi börjar bläddra i musikutbudet på en strömningstjänst, kunde musikjournalistiken kanske utvidgas snäppet för att tidvis diskutera hur musik organiseras i spellistornas värld.
Massiv ökning
En nyhet värd att notera är till exempel hur antalet prenumeranter på Spotifys Black Lives Matter– spellista under andra veckan i juni ökade tjugofaldigt, från 40000 till över 800000. Listan, som ursprungligen skapades 2015 av Spotifys R&B- och souldirektör Mjeema Pickett och hennes team, har nyligen uppdaterats och blev på nytt högaktuell då musikindustrin samlades för att förstärka marginaliserade svarta röster i samband med de protester som följde på mordet på George Floyd i USA.
Frågor kring vithetsnormen har lyfts fram också i Finlands musikkretsar där många nu arbetar för en bestående förändring. Musiken på spellistan omfattar en period på över 80 år, vilket entydigt beskriver den tragiska sanningen, att de frågor som Billie Holiday sjöng om på 1930-talet och Nina Simone på 1960-talet fortfarande är aktuella i dag.
Denna kanon av svart upprorsmusik resonerar med en global rasifierad verklighet och kan kanske lära dem som är omedvetna om sina egna privilegier något, som tror att rasism är liten svensk text på förpackningar eller som är döva för det skriande behovet av en mera inklusiv historieskrivning. Men det är också viktigt att inte fastna i en essentialiserande diskurs där svart musik automatiskt likställs med samhällskritik.
I andan av slagorden Black Lives Matter vill jag även lyfta fram det brittiska NMC-bolagets spellista med musik av svarta tonsättare inom det klassiska musikfältet – ett område där svarta musiker ständigt marginaliseras. NMC är inte bara ett skivbolag, utan en ideell organisation med syftet att mångsidigt lyfta fram ny brittisk musik. Spellistan ”Contemporary Black Composers” består mest av pinfärsk nykomponerad musik framförd bland annat av Chineke! Orchestra, den första professionella orkestern i Europa där de flesta medverkande musiker är svarta eller tillhör någon annan etnisk minoritet.
Förvrängda bilder
Det finns otaliga exempel på hur en vit musikindustri upprätthåller förvrängda bilder av svarta musikkulturer. Jag har till exempel märkt att många vita lyssnares uppfattning av afrikansk musik begränsar sig till musik som presenteras på den så kallade världsmusikscenen, där icke-vita musikkulturer ofta exotifieras som äkta traditioner eller rentav något primitivt.
För en annorlunda bild av vad som händer på den afrikanska kontinenten rekommenderar jag spellistan ”Afrobeats Party”. Listan innehåller aktuell popmusik mest av nigerianska superstjärnor som Burna Boy och Wizkid, men innehåller också artister inom samma afrobeats-genre från bland annat
Ghana, Sydafrika, Tanzania och Storbritannien. Okayafrica.com, som skapat listan och uppdaterar den regelbundet, är ett musikmedium som främst betjänar de afrikanska diaspororna utanför kontinenten, men det är ett värdefullt medium för vem som helst som är intresserad av nyheter från de afrikanska musikindustrierna.
Denna kanon av svart upprorsmusik resonerar med en global rasifierad verklighet och kan kanske lära dem som är omedvetna om sina egna privilegier något.