Varför så svårt att acceptera Bibelns vittnesbörd om den historiske Jesus?

EVANGELIERNA I sitt svar på min debattartikel (HBL Debatt 21.6) skriver Torsten Fagerholm att hans syfte med ledaren (HBL 30.5) var en ”analys av makthavare som öppet missbrukar religion i propagandasyfte”.

Jag har aldrig påstått att hans avsikt var att starta en teologisk eller exegetisk debatt, men som jag skrev gav hans ledare upphov till en livlig debatt om den historiske Jesus. Jag ber dock om ursäkt för att jag felaktigt skrev att han påstått att ”kristna ledare i sin maktlystnad inte är ett dugg bättre än Donald Trump och Boris Johnson”. Skenheliga kristna pastorer, som fikar efter egen nytta, har ju varit mycket på tapeten den senaste tiden, så jag kom fel ihåg vad Fagerholm ursprungligen hade skrivit och gjorde det stora felet att inte kolla.

Inte heller har han skrivit att ”hela den kristna tron i sig är bedräglig”, även om man av det han skriver lätt kan komma till en dylik uppfattning. Egentligen gällde mitt inlägg inte alls den nämnda ledaren, utan hans svar till sina opponenter i debatten. Svaren har nämligen ibland uttryckt ett direkt hån mot uppfattningar som går emot hans egna. Så tycker jag inte att en journalist skall bemöta sina läsare.

I sitt svar skriver Fagerholm att Jesus levde ”i en politiskt turbulent, eskatologisk tid där brutalt förtryck skapade politisk energi för judisk nationalism”. Under denna tid fanns det säkert många ”upprorsmakare” i Israel, men frågan är om Jesus var en sådan. Eftersom forskarna inte med säkerhet vet om den judiske historikern Josefus Flavius (37/38-cirka 100) faktiskt nämner Jesus i sina skrifter blir Bibeln den enda källan då man skall bedöma om Jesus existerat och vad han i så fall stod för.

Eftersom alla forskare ännu inte utdömt Bibeln som tillförlitlig källa kan det alltså vara möjligt att Jesus funnits och att han ingalunda var någon upprorsmakare, utan tvärtom en fridens man, som ville ge kejsaren det kejsaren tillhör. Endast vid några enstaka tillfällen brusade Jesus upp, men riktade sig då mot fariséer och månglare och ingalunda mot ockupanterna. Bibeln säger också att Pilatus fann honom oskyldig, men dömde honom av rädsla för konfrontation med judarna.

Varför är det så svårt att acceptera Bibelns vittnesbörd om den historiske Jesus – alltså frånsett hans andliga dimension? Borde inte historieforskningen fördomsfritt beakta alla källor tills de bevisligen visar sig vara felaktiga? Jag tror det beror på att sekulära människor är avigt inställda till kristen tro. Om man som en ”upplyst nutidsmänniska” inte erkänner Jesus frälsningsverk välkomnar man gärna forskningsresultat som visar att den Jesus Bibeln beskriver aldrig existerat, eftersom det då är lättare att förneka hans andliga dimension. STURE-CHRISTIAN EKLUND Helsingfors

I det sekulära Norden kan vi välja, få andra berättelser serverade: en sekulärrationell etik utan teistiska inslag. Skeptikern högaktar andras övertygelser, men bekämpar religiöst färgad politisk nykonservatism och trångsynthet. Frågan om gudars existens ter sig meningslös eftersom termen saknar koherent och entydig definition. För ignostikern är det lika befängt att kontemplera allsmäktiga andeväsen som att begrunda ”vilken färg har tisdag?”. TORSTEN FAGERHOLM ledarskribent, HBL

Risken för politisk instabilitet och uppsving för populistiska och högernationalistiska rörelser i Europa – inklusive Norden – är betydande. Populistiska partier i Italien har redan börjat mullra om att lämna eurozonen och till och med EU om solidariteten inte är större och om EU-länderna inte vill hjälpa varandra ur krisen, skriver en grupp svenska opinionsbildare.

På en presskonferens i maj 2020 förklarade Tysklands förbundskansler Angela Merkel att ”Nationalstaten på egen hand har ingen framtid. Och jag säger det för Tyskland: För Tyskland går det varaktigt bra endast om det också går bra för Europa”. Några dagar senare presenterade hon och Frankrikes president Emmanuel Macron en plan för hur de anser att pandemin, och den ekonomiska krisen i spåren av pandemin, ska motverkas i Europa

Det är vår bestämda mening att Merkels uttalande är ännu mera sant för små länder som Finland och Sverige. Vår ekonomiska och politiska framtid är på ett avgörande sätt beroende av att EU:s inre marknad förblir en genuint öppen marknad och att det går bra för Europa – både ekonomiskt och politiskt. Ta Sverige! Av Sveriges export gick 57 procent 2019 till EU28-länderna och 70 procent av importen kom därifrån.

I en värld som alltmer präglas av motsättningar mellan USA och Kina, med en akut klimatkris och med Storbritanniens utträde har EU en allt viktigare roll för att återskapa en fungerande världsordning efter coronakrisen. För Sverige är det en avgörande fråga att kunna vara en fullvärdig, inflytelserik och konstruktiv medlem av EU. Samma sak gäller rimligtvis för Finland.

Vi är bekymrade för att Sveriges roll nu riskerar att minska inom EU i flera av de stora frågorna. Det gäller även hanteringen av pandemin. En ”nationalstat på egen hand” kan inte åstadkomma mycket. Sverige har dessvärre haft en attityd av att se på EU som ett smörgåsbord. Det gör man dock inte i de viktigaste EU-länderna. Sverige väljer vissa delar av smörgåsbordet och inte andra. Vi välkomnar och applåderar ankomsten av polska brandmän och italienska brandbekämpningsplan när Sverige haft svåra skogsbränder samtidigt som Sverige utmärker sig som snålt när krisen i Europa ska motverkas.

Så länge som Storbritannien var en EU-medlem och Sverige lutade sig mot dem var detta snålsolidariska spår kanske möjligt. Storbritannien hade i mångt och mycket samma attityd i sin relation till EU som Sverige. Efter brexit är dock den attityden och tiden förbi. Nu behöver Sverige andra nära och tunga vänner. Tyskland ligger nära till hands, naturligtvis. Ett litet land som Sverige kan knappast längre ställa sig utanför i de stora, avgörande framtidsfrågorna i EU. Hjälppaketet som nu ligger på EU:s bord är en sådan avgörande fråga.

För att lindra de ekonomiska konsekvenserna av pandemin bedriver länderna i EU en kraftigt expansiv finans- och penningpolitik. Penningpolitiken sköts som bekant av Europeiska centralbanken (ECB) för länderna i eurozonen och av Riksbanken i Sverige. Finanspolitiken sköter de enskilda länderna var för sig, hittills. Det leder till olika stora stödinsatser i olika länder. Vissa länder, och Sverige är ett av dem, har en i utgångsläget låg skuldsättning och kan låna mycket stora belopp för att stödja individer och företag så att de klarar 2020 och 2021 utan att kreditvärdigheten äventyras.

Andra länder, exempelvis Italien, Spanien och Frankrike är avsevärt mer skuldsatta och kan inte låna tillnärmelsevis lika mycket utan att förstöra sin kreditvärdighet. Det kan för dem ta lång tid, kanske ett eller två decennier med återhållsam finanspolitik, för att få ned skuldsättningen, och komma tillbaka till ekonomisk styrka.

Risken för politisk instabilitet och uppsving för populistiska och högernationalistiska rörelser i Europa – inklusive Sverige och övriga Norden – är betydande. Populistiska partier i Italien har redan börjar mullra om att lämna eurozonen och till och med EU om solidariteten inte är större och om EU-länderna inte vill hjälpa varandra ur krisen. Om den gemensamma valutan och kanske hela EUsamarbetet spricker skulle det allvarligt försämra stabiliteten i Europa – och även drabba Sverige.

Slutsatsen av detta resonemang är att även om Sverige fortsätter att välja att stå utanför den gemensamma valutan bör Sverige av rent egenintresse likväl med kraft stödja Finlands och övriga euroländers politiska sammanhållning och ekonomiska stabilitet och tillväxt.

I syfte att fördela bördorna på ett rättvist och solidariskt sätt och skapa förutsättningar för ett starkt och sammanhållet EU efter krisen har EU kommissionen föreslagit ett program om 750 miljarder euro inom ramen för den långfristiga EU-budgeten. Pengarna föreslår man att lånas upp av de 27 medlemsländerna och fördelas till de delar av EU där de bäst behövs, vilket i första hand är Italien och Spanien. Ett stort antal länder, inte bara de sydeuropeiska utan även Sverige och Finland, kan förväntas få del av stödet. Den exakta tillämpningen är under utredning och förhandling. Respekt för rättsstatens principer bör finnas med som ett tydligt villkor för stöd. Pengarna ska återbetalas under perioden 2028–2058.

Frågan om lån eller bidrag, har blivit mycket infekterad och ses som en mätare av den inomeuropeiska solidariteten. Sverige har, tillsammans med Danmark, Österrike och Nederländerna, ”de sparsamma fyra”, förklarat att de tycker att programmet är viktigt, men motsätter sig att 500 miljarder euro ska vara i form av bidrag. De fyra vill att allt ska ges som lån. Wolfgang Schäuble, Tysklands mångårige finansminister och Merkels parhäst är numera Tysklands förbundsdagspresident. Schäuble påpekade nyligen något som inte minst svenskar bör ta till sig: ”Ytterligare lån till EU:s medlemsstater skulle bli stenar i stället för bröd därför att flera medlemsstater redan är högt skuldsatta” (Financial Times 23.5).

Hur kommer det sig att Sverige motsätter sig bidrag till människor och företag i de länder i Europa som behöver bröd och inte stenar? Sverige har en historia av att ha undgått krig och förstörelse under 1900-talet och har en tradition av empati i form av till exempel generöst bistånd till fattigare länder och till flyktingmottagande.

Om inte Sverige är solidariskt med de andra EU-länderna kommer de inte att vara solidariska med oss. Att Sverige är EU-solidariskt ligger i Sveriges egenintresse. Sverige ska vara med och driva på, inte bromsa.