Mirjam Kalland i I dag-kolumnen
❞ Jag har lust att ingripa. Att gå fram till mamman och säga: Så kan du inte göra. Du kan inte lämna ditt barn ensamt vid en badstrand, inte en enda minut. Inte en enda sekund. Alltför många föräldrar har fått ångra ett kort ögonblick av ouppmärksamhet hela återstoden av sitt liv.
En stund på stranden. En mamma packar ihop pick och pack och börjar gå mot bilen. Jag tar en klunk ur en medhavd vattenflaska och kisar ut mot det osannolikt stilla och blåa havet. Plötsligt inser jag att ett av barnen rusar upp ur vattnet med sin badleksak och skyndar sig efter sin mamma. Har hon lämnat flickan utan uppsyn? Jag reser mig upp. Flickan springer över sanden och hinner upp sin mamma.
Jag har lust att ingripa. Att gå fram till mamman och säga: så kan du inte göra. Du kan inte lämna ditt barn ensamt vid en badstrand, inte en enda minut. Inte en enda sekund. Alltför många föräldrar har fått ångra ett kort ögonblick av ouppmärksamhet hela återstoden av sitt liv.
När jag var barn cyklade vi till badstränder på egen hand, utan vuxet sällskap. Vi var nog redan i skolåldern, men ganska små ändå. Vi strövade också annars omkring på egen hand i högre grad än de flesta barn gör i dag. Det finns vuxna som fortfarande idealiserar den frihet som barn hade under tidigare årtionden, och den självständighet man förutsattes utveckla tidigt. Det finns de som menar att vi i dag överbeskyddar våra barn med att insistera på cykelhjälmar, övervakning och på att barn behöver vuxet sällskap. Och visst var det skönt att som barn kunna utforska sin omgivning och leva sitt eget liv, som vuxna inte alltid hade insyn i. Men så här i efterskott kan man konstatera att vuxna tog stora risker under tidigare årtionden, och att det tyvärr syns i statistiken: mångdubbelt flera barn förolyckades i början på 1970-talet i jämförelse med i dag, och detta gäller också i förhållande till antal barn i de olika åldersgrupperna. Dessutom: de som idealiserar sin barndom kan göra det eftersom de fortfarande är vid liv. De som blev på vägen är inte här för att berätta hur de ser på saken.
I år har det redan skett för många drunkningsolyckor, och drunkning är fortfarande en av de vanligaste orsakerna till att små barn förolyckas. Olyckor kan ske, och alla olyckor hade inte kunnat undvikas. Men upplysning, ökad medvetenhet och beredskap att ingripa är det viktigaste när det gäller förebyggande av olyckor som inbegriper små barn. Pandemier har påmint oss om betydelsen av att tvätta våra händer. På samma sätt som det tydligen har kommit som en överraskning för många att man faktiskt bör tvätta sina händer omsorgsfullt och ofta, behöver föräldrar påminnas om att de bär ansvar för sina barn, också då de befinner sig på en allmän och övervakad badstrand.
Dagligen hör jag i butiken påminnelser om avstånd och handhygien, och Yle påminde oss vänligt om hur vi ska tvätta händerna under hela våren. Helt tydligt har dessa kampanjer effekt. Kanske vi därför skulle behöva en motsvarande påminnelse om betydelsen av att övervaka barns vattenlekar? Om att aldrig simma ensamma, och om att öka vår beredskap att ingripa om vi upptäcker att någon är i farozonen?
En stund på stranden kan bli ett fint minne av en varm sommardag. Men barn kan inte lämnas utan övervakning, inte en enda sekund.
”Barn kan inte lämnas utan övervakning, inte en enda sekund.”