Historiker: Svårt att föra sansad debatt om statyer
Den omstridda historikern Teemu Keskisarja riktar viss kritik mot det globala statyrivandet, men anser samtidigt att det är nästan omöjligt att föra en saklig debatt om ämnet. I en färsk kolumn sätter Keskisarja minnesmärkena över Gustaf Mannerheim, Aleks
Den omstridda historieforskaren Teemu Keskisarja riktar viss kritik mot statyrivandet som följt i proteströrelsen Black lives matters spår. I en uppmärksammad kolumn leker han själv med tanken på att riva Mannerheims ryttarstaty i Helsingfors.
I Finland finns en tendens att högakta ”stormän som har blod på sina händer, skit i byxorna och piss i huvudet”, skriver historikern Teemu Keskisarja i en kolumn i Ilta-Sanomat som väckt många reaktioner.
Keskisarja, docent i Finlands och Nordens historia vid Helsingfors universitet, anknyter i kolumnen till statyrivandet i fotspåren av den globala proteströrelsen Black Lives Matter (BLM). Keskisarja skriver att han vill påskynda nedmonteringen av statyer genom att avkunna tre snabba domar mot historiska personer med minnesmärken i centrala Helsingfors: marskalk Gustaf Mannerheim och författarna Aleksis Kivi och Mika Waltari.
”1918 slaktade Mannerheim tiotusentals röda vilkas liv inte spelade någon roll. Som privatperson var han en känslokall sociopat”, skriver Keskisarja, som också beskriver Mannerheim som en hustyrann.
Vidare skriver Keskisarja att Mannerheim var en ”arbetsplatsmobbare” som behärskade högkvarteret i S:t Michel genom pennalism. Därför vågade officerare enligt Keskisarja inte i förväg berätta för marskalken om Röda arméns storanfall 1944.
”Den här typen ska verkligen inte glorifieras som en nationell fadersfigur”, skriver Keskisarja.
Med vajrar och stämjärn
Keskisarja beskyller i texten också Aleksis Kivi för att ha trakasserat kvinnligt tjänstefolk, medan Mika Waltaris historiska romaner enligt kolumnen innehåller stereotypier. ”I Sinuhe egyptiern inbegriper den afroegyptiska stereotypin mördare, våldtäktsmän och primitiva sexobjekt”, skriver Keskisarja, och fortsätter:
”Då myndigheterna stöder demonstranterna kunde statyerna av Mannerheim och Kivi dras ned från sina piedestaler med maskiner och vajrar. Minnesmärket över Waltari är mer abstrakt och svårare att fälla. Det kunde småningom slås i bitar med stämjärn så att så många som möjligt kan delta i att ge stadens rum en större mångfald.”
Medan en del läsare verkar ha tagit Keskisarja på orden uppfattar det stora flertalet kolumnen som en satirisk kommentar till statydebatten. Docent Teemu Keskisarja är en prisbelönt fackboksförfattare och en populär föreläsare och tv-gäst. Han är också en frän och omstridd debattör, en rubrikernas man på gott och ont.
När HBL får tag på Keskisarja för att fråga om den aktuella Mannerheimkolumnen kallar han inte texten satir, utan menar att läsaren får avgöra det själv. I svaren Keskisarja skickar per e-post framkommer ändå en tydlig kritik mot statyrivandet.
– Lyssnaren kan uppfatta rocksånger på många olika sätt som alla är rätt. Detsamma gäller ibland också för texter. Jag lägger inga stämplar på mina texter där det står ”på allvar” eller ”på skoj”.
Hur ser du då som historiker på debatten om att riva statyer?
– Jag tror inte att det i första hand är bildade, arbetande, historieintresserade och nyktra människor som fäller statyer. Som internetfenomen är BLM typiskt för vår fullständigt dåraktiga tid.
Tycker du det är rätt eller fel att till exempel ta ner statyer av sydstatsgeneraler i USA? – Glorifierandet av sydstaternas nederlag är underligt i en finländsk historikers ögon. Men ändå är statyrivarna i någon mån ute i samma ärende som talibaner som spränger Buddhastatyer.
Går det att dra tydliga gränser i den här diskussionen? De flesta tycker till exempel att det var rätt att riva statyer över Lenin och Stalin i Östeuropa när Sovjetunionen kollapsade. – Lenin- och Stalinkolosserna tronade på torgen i sådana nationalstater som återfick sin frihet kring 1990. Att riva sådana statyer var utan vidare en historisk händelse i sig.
Bör Finland föra en liknande statydiskussion som i dag förs bland annat i USA? – Under internets tidsålder går det inte att föra en intellektuell diskussion om statyer i Finland. Och inte om just någonting annat heller.
I din aktuella text kommer du med hårda påståenden om Mannerheim, Kivi och Waltari. Står du bakom dem? – Jag står bakom alla mina tidigare, nuvarande och kommande påståenden – även om jag vill betona att jag i mina tjocka böcker om Mannerheim och Kivi presenterat fullständigt motsatta påståenden.
I vintras uppstod polemik när du använde ordet ”neger” under en föreläsning. Varför använder en yrkeshistoriker ett ord som allmänt upplevs som sårande? – I en historisk samtidskontext är ordet fullkomligt sakligt, vilket också till exempel Matti Klinge konstaterat. Uppståndelsen kring mitt ordval var märklig. I den finländska historieskrivningens historia har det aldrig tidigare hänt att forskare spelar upp ett videoband av en annan forskares föreläsning och plockar ut en enda mening som man sedan sprider på sociala medier. Tidigare har de som varit oense nöjt sig med att kritisera varandras böcker. Jag kan inte göra annat än att ta det här ”rabaldret” med humor.
❞ Under internets tidsålder går det inte att föra en intellektuell diskussion om statyer i Finland, och inte om just någonting annat heller. Teemu Keskisarja docent i Finlands och Nordens historia
Det uppstår ändå lätt en bild av att du gillar att provocera. Är det historikerns uppgift? – Jag provocerar inte alls. Jag fiskar inte heller efter gillanden. Jag skriver böcker om döda människor. Jag skriver så sanna berättelser jag bara kan.
Många kan också ha fått uppfattningen att du inte gillar de svenska inslagen i Finlands historia, bland annat för att du jämfört svenska tidens Finland med kolonialismens
Kongo och framhäver fennomanins positiva sidor. Ligger det något i det?
– Genom fennomanins seger fick majoriteten av befolkningen en jämlik ställning och ett människovärde. Men i mina böcker har jag satt stort värde på svenskspråkiga ståndspersoner. Jag hyser inget agg mot regenterna i Stockholm heller. Det skulle vara trevligt om något institut till exempel ville skänka oss en staty över Karl XII. Vi saknar ju statyer över svenska regenter.
– Kongojämförelsen lever sitt eget liv på nätet, och jag har förgäves försökt förklara vad jag menade. Finland var naturligtvis ingen svensk koloni. De svenska kungarna och tjänstemännen var inte de monster belgarna kunde vara. Det fanns ingen ”rasism” mot finskspråkiga. Däremot förekom ekonomisk exploatering. Vardagslivet och vardagsdöden kunde vara lika jävliga i barrskogarna som i regnskogarna. Jag vet inte om jag själv skulle stå ut med tjärbränning och barkbrödstuggande bättre än med att skörda gummi.
❞ Jag provocerar inte alls. Jag fiskar inte heller efter gillanden. Jag skriver böcker om döda människor. Jag skriver så sanna berättelser jag bara kan. Teemu Keskisarja docent i Finlands och Nordens historia