Positiva signaler inför en tuff höst
Den stora frågan som ingen kan ge ett säkert svar på är om vi redan har det värsta bakom oss när det gäller pandemin och ekonomin. Positiva nyheter varvas med negativa och prognoser baseras på antaganden som kan ändras över en natt.
En nyhet som talar för en vändning till det bättre är att de finländska företagen nu ser mer optimistiskt på framtiden. Handelskamrarnas senaste företagsenkät visar att företagen nu för första gången sedan mars ser positivare på framtiden än tidigare. I mars konstaterade 33 procent av företagen att risken för en konkurs är hög. I början av juni hade andelen sjunkit till 23 procent. Andelen företag som räknade med att permittera eller säga upp personal sjönk från 60 till 40 procent.
Trots att enkäten pekar mot det bättre är siffrorna fortfarande katastrofala och har en förödande inverkan på bland annat sysselsättningen. Finansministeriet förutspår i sin senaste prognos att arbetslösheten stiger till drygt 8 procent och hålls kvar på den nivån några år. En avgörande fråga är hur många av de permitterade som får återvända till sina jobb och hur många som blir arbetslösa.
Skillnaderna mellan hur olika branscher har klarat sig under pandemin är stora. Krisen är fortfarande akut bland många företag och osäkerheten inför de kommande månaderna är stor. Tyngdpunkten i den allmänna debatten håller på att flyttas från individoch företagsnivå till ett strukturellt och nationellt plan, vilket ökar risken för att i grunden livskraftiga men hårt drabbade företag lämnas ensamma. Det behövs fortfarande åtgärder för att undvika onödiga konkurser och uppsägningar. Graden av optimism bland konsumenterna har också en stor betydelse i sammanhanget.
En positivare attityd bland företagen är i vilket fall som helst en viktig signal för regeringen som i september sammanträder för att förhandla om budgeten för nästa år. Regeringen väntas då äntligen berätta om konkreta åtgärder som ska skapa nya jobb. Målsättningen att höja sysselsättningsgraden till 75 procent står fast och det förutsätter drygt 70 000 nya sysselsatta. Med tanke på omständigheterna är tuffa diskussioner att vänta under hösten.
Om de stora reformerna för att förbättra sysselsättningen förblir ogjorda, på grund av coronakrisen eller någon annan orsak, är vi tillbaka i startrutan när regeringsperioden tar slut. Skillnaden skulle ändå vara den att utgångsläget skulle vara avsevärt sämre än tidigare och underskotten ännu större.
Länder med sunda finanser och en lägre skuldsättning har bättre förutsättningar att hantera kriser. Det gäller framför allt möjligheterna att ge stöd till både företag och medborgare under längre perioder. Finland har bevisligen en bra politisk och administrativ kapacitet att hantera oförutsedda situationer. Det som återstår är att skapa en ekonomisk buffert som inte baserar sig enbart på lån. På den punkten ligger vi efter våra nordiska grannar.
”Krisen är fortfarande akut bland många företag och osäkerheten inför de kommande månaderna är stor.”
SYRIEN I HBL (1.7) påstås det i en TT-text att ”Kriget i Syrien utlöstes av president Bashar al-Assads regims våldsamma svar på de protester för demokrati som utbröt under den arabiska våren 2011”. Men hur protesterna utbröt berörs inte.
Det gick till så här: Efter att Hosni Mubarak i Egypten avsattes, regimerna i Irak och Libyen störtades, Saddam Hussein hängdes och Muammar Gaddafi misshandlades till döds vände sig USA:s Hillary Clinton med ett ”nu är det er tur”–upprop till oppositionen i Syrien. Flera olika oppositionsgrupper kände sig kallade och satte i gång våldsamma demonstrationer.
Vilken regim lägger sig platt för sådana aktioner? Inte heller Syriens regim gjorde det. Situationen ledde till en kedja av upptrappade demonstrationer och dito motåtgärder. Försöken att störta Bashar al-Assads regim har snart pågått i tio år och har inte fått till stånd andra resultat än oerhörda människooffer, svår ödeläggelse av landet och miljoner flyktingar. Slutet på konflikten kan inte skönjas.
Och vad ledde den ”arabiska våren” till i Egypten, Irak och Libyen – den som ansågs förebåda frid, fröjd och demokrati i arabländerna? Vi vet alla att de målen i dag ligger ännu mer avlägsna och skulle knappast heller uppnås i och med al-Assads avgång i Syrien. Sorgligt, sorgligt!