I väntan på Tenet

”Själv kommer jag mer än väl ihåg sarsepidemin när kidsen skickades på bio med en uppsjö av förmaningar, typ tvätta händerna, låt bli att bita på naglarna, glöm popcornen och lösgodiset.”

Filmen brukar karakteriseras som den sjunde konstarten men det oaktat känns det som om ”leffateatern” (som den gode Hans Sundström hade sagt) i likhet med katten skulle ha nio liv. Och nu behöver vi ju inte gå tillbaka till spanska sjukan, coronapandemins stygga storebror, för att bli varse hotbilder, sådana har det alltid funnits.

Frågar man sina föräldrar talar de om tv-mediets frammarsch på 1950-talet, något som fick de filmiska domedagspredikanterna att vädra morgonluft. Knappt trettio år senare var det videobandspelaren som klev in i rollen som spöke. Rulla bandet framåt och piratismen skapar frossa i film- och biografleden.

Själv kommer jag mer än väl ihåg sarsepidemin när kidsen skickades på bio med en uppsjö av förmaningar, typ tvätta händerna, låt bli att bita på naglarna, glöm popcornen och lösgodiset.

Och nu är vi alltså där igen, i en situation där man frågar sig ifall det är tryggt att gå på bio. Intressant nog kläcks frågan i kölvattnet av den renässans som biobesöken i samband med digitaliseringen av nöjesetablissemangen upplevt.

Men okej, skrapar man på ytan finns hotbilderna där – nu även estetiskt sett. Det är en sak att kretsen kring filmtidskriften Filmihullu i alla tider ansett att allting var bättre förr, en annan att manusförfattargurun Pekka Lehtosaari i en kolumn i Episodi drar en parallell mellan godnattsagorna och det traditionella filmberättandet.

Underförstått: kan man i fortsättningen räkna med att den unga filmpubliken – som inte nödvändigtvis är på kartan när det gäller John Blund-stuket – kan ta till sig de berättarmässiga finesserna.

Med andra ord: finns det en morgondag för Pedro Almodóvar et consortes? Eller måste man ty sig till tvdramatiken för att slippa de bombastiska superhjältesagorna som för tillfället sätter så mycket av agendan?

Nåväl, inför öppningen av biograferna har Christopher Nolans Tenet lyfts fram som räddaren i nöden. Ursprungligen var tanken att filmen skulle ha premiär i mitten av juli men av det blev inget. Efter att först ha skjutits fram med två veckor är budet i skrivande stund 12 augusti.

Återstår att se – och förhoppningsvis förstå. Erinrar mig ett biobesök i Amsterdam, filmen var Memento, en tidig Nolan. Den är ingen enkel sak och efteråt berättade bänkgrannen om en tjej som med rödgråtna ögon rusat in på toaletten. Kärleksbekymmer, nix. Det var bara det att hon inte fattat ett dyft, kände sig korkad.

Och kanske är det här som Interception- och Interstellar-regissören Christopher Nolans akilleshäl ligger, att han gör det för knepigt för sig.

Drygt femtio år efter att kritikerlegendaren Pauline Kael i essän ”Trash, art and the movies” gjort upp med de filmiska pretentionerna – till förmån för det strikt populärkulturella – är man återigen på sin vakt.