Komikergeni fladdrar mellan tanke och skratt
Med en mörk och kreativ humor iscensätter Niina Hosiasluoma nyckelögonblick ur sitt liv. Det är en rolig och förlösande show, men ibland också obekväm.
KULTURCHEF Fredrik Sonck fredrik.sonck@ksfmedia.fi
Facebook: HBL Kultur Twitter: @hblwebb Instagram: @hufvudstadsbladet
Hur ska man egentligen förklara skådespelaren Niina Hosiasluomas genialitet? Hon är yvig och minimalistisk, briljant och tokrolig. En knivskarp tanke tycks dölja sig bakom varenda blick, min och gest. Hon har förgyllt nästan varje föreställning jag sett henne i och är en bekant gestalt på den lilla Helsingforsteatern Takomos scen. Det är också här hennes jubileumsshow Minä olen Hossu (Jag heter Hossu) går av stapeln.
Niina Hosiasluoma öser generöst ur sitt liv, både ur det yrkesmässiga och privata. Genren är autofiktion och frågan om vad som är falskt eller sant känns inte relevant.
Ramberättelsen kretsar kring den enkvinnasshow som Niina Hosiasluoma ska skapa med anledning av sin femtioårsdag. Hon försöker välja ut viktiga nyckelögonblick ur sitt liv, men när hon väl gestaltar dem sker det på ett dråpligt antiklimaktiskt sätt. Av sin konstnärliga bana är det främst grälen under repetitionerna som hon minns, och det lite taffliga mötet med den stora kärleken i London känns livsavgörande i stunden, men utvecklas aldrig till så mycket mer. En gång ringer hennes mamma för att försäkra sig om att hon inte hamnar i en dålig dager på scenen, en annan gång en läkare som förhör henne om hennes vikt.
Ångestfullt uppdrag
Med en mörk och kreativ humor försöker Hosiasluoma ta sig an ett ångestfyllt uppdrag, nämligen att summera sitt liv. Tänk om inget av det man gjort haft någon verklig betydelse?
Det är en smärtsam, rolig och förlösande show. Hon är en virtuos komiker som hela tiden fladdrar mellan högt och lågt, mellan djup tanke och spontant skratt. Och ja, hon fladdrar bokstavligen med ett par gula fjärilvingar fästa på ryggen. Samtidigt som det finns ett ironiskt filter över föreställningen finns det också ett hjärta som klappar innerligt och igenkännbart.
Men jag undrar om hon inte också frågar sig när skådespeleri övergår i något som är moraliskt förkastligt, i exploatering och andrafiering? Jag tror det är dit hon vill komma med sin flippade porrfantasi om en svart vildmarksguide. En inte helt bekväm scen, särskilt inte i Black Lives Matter-tider.
Liknande frågor tycks hon ställa i rollen som en kvinnlig intern som i drogdimman haft ihjäl sin man. När blir humor klassförakt? Hur långt får man gå i skådespeleriet?