Rasismen möter dem överallt
Polisen stoppar bilen och drar vapen. Grannar och studiekompisar viker undan på gatan. I baren vill ingen betjäna en svart familj. – Rasismen finns i vårt liv dag ut och dag in, säger Gisele Estrada (i mitten), som tillsammans med maken JR och dottern Amaya, samt två andra amerikaner berättar om vardagsrasismen i USA.
Mordet på George Floyd i Minneapolis i slutet av maj tände en gnista som ledde till massiva protester i hela USA och en självrannsakan av oförutsedda proportioner. Tack vare det intensiva fokus på rasrelationerna under de senaste veckorna har många vita fått upp ögonen för den rasism som de svarta upplever regelbundet. Vår medarbetare Juri von Bonsdorff frågade fyra svarta och en brun i sin bekantskapskrets om de upplevt rasism. Samtliga svarade genast ja.
Jerome Byam
Washington DC Kirurg
Jag växte upp i Karibien i Trinidad tills jag var tio år gammal, så min ras var inte ett problem i min barndom. Det var inte förrän jag flyttade till Toronto som jag utsattes för n–ordet. Senare i tonåren upplevde jag flera varianter av rasism. Till exempel att en butiksägare följer efter mig i butiken för att se om jag köper någonting eller ringer polisen. Motsvarande upplevelser blev vanligare i 20–års åldern.
I USA har jag stött på situationer där jag mött en studiekompis, som inte känt igen mig, snedda över gatan för att undvika mig. En annan gång gick en granne lite framför mig längs trottoaren och tittade konstant bakåt på mig. Hon ökade farten tills hon nästan sprang undan. Det gjorde mig både arg och road. Om de här människorna är så korkade att de inte kan skilja på sin studiekompis och en vanlig brottsling så är det deras problem, inte mitt, så jag flinade bort det. Fast någon skulle säkert säga att det är en copingstrategi.
Som kirurg måste man ibland blunda för vad man ser och bara göra det som behöver göras för patienten. Jag har haft många patienter som kallat mig n–ordet och som haft hakkors tatuerade på sina kroppar. Det goda är att de förr eller senare blir nedsövda och då kan jag fokusera på det jag måste göra utan att behöva höra på deras glåpord.
För tre år sedan var vi på väg tillbaka från Kanada med familjen och körde genom de nordliga delarna av delstaten New York. Vi beslöt oss för att stanna för att äta lunch i Ellicotville som är en skidort. Vi valde uttryckligen det stället för att det kändes som det tryggaste stället i trakten. Är man svart och kör genom glesbygden så funderar man alltid på var det är tryggt ifall man får motorstopp eller behöver stanna annars. Vi valde Ellicotville just för att det är en skidort, och vi antog att det skulle vara tryggt eftersom de är vana vid turister. Så vi stannade vid en restaurang och när vi gick in kändes det som om vi var i en film. En ung svart familj kommer in i en sal full med vita och äldre kunder och snacket upphör så tvärt att man kan höra en nål falla.
I salen fanns en servitris som också agerade värdinna och en annan anställd i baren. Vi stod där i flera minuter utan att servitrisen gjorde en min för att välkomna oss eller leda oss till ett bord. Hon vägrade att notera oss över huvud taget. Till sist visade personen i baren oss till ett bord.
Servitrisen fortsatte att vägra vidkännas oss. Hon sa inte ett ord, hämtade inga menyer och tog inga beställningar, som om vi gjort henne illa. Till sist fick jag stiga upp och gå till personen vid baren för att beställa. Servitrisen sa inte ett ord till oss under hela tiden.
Upplevelsen lämnade ett sår i oss. Min fru tyckte att vi borde ha stuckit därifrån genast, men jag sa nej och insisterade på att beställa maten, äta, betala och åka i väg. Våra vänner sa att vi borde ha beställt maten och stuckit utan att betala. Jag insåg senare att jag borde ha kontaktat ägaren och klagat över beteendet. Jag ångrar fortfarande att jag inte gjorde det.”
”Många patienter har kallat mig för n-ordet”
Sam Williams
Clarksburg, Maryland Budgetanalytiker på NOAA (National Oceanic and Atmospheric Administration)
George Floyd–videon är svår att se på. Den skrämmer mig för jag vet att det kunde ha varit jag och för att den tvingar mig att återuppleva incidenter jag varit med om.
Jag var 20 år gammal när jag och tre av mina vänner satt i en bil på väg till en fest i North Carolina. Vi såg flotta ut i våra fina festkläder. Min vän Charles körde bilen. Det var en BMW, gammal modell, men fin. Klockan var ungefär elva på kvällen och vi körde genom små städer på landsorten i North Carolina när vi hörde sirenerna bakom oss. Charles sa att vi skulle ta det lugnt och att vi inte gjort något fel. Redan då, för 25 år sedan, var vi rädda för polisen när de stoppade oss.
Så vi rullade ner fönstren för att de skulle se att det varken fanns vapen eller droger i bilen. Men poliserna kom med sina vapen dragna och kommenderade oss ut ur bilen. Charles undrade vad det var som pågick och polisen svarade att bilen vi körde liknade en annan som stulits.
Vi pressades upp mot bilen, fick handklovar påsatta och tvingades sedan ner på marken med ansiktet rakt ner i gruset.
Jag tänkte inte på att vi skulle dö just då. Jag funderade mest på att jag förstörde mina tuffa nya kläder. Men sen såg jag på min vänstra sida att min kompis grät, och det var då allvaret slog mig.
Poliserna skrek åt oss att hålla käft. Men Charles försökte fortfarande förklara att vi inte gjort nåt fel. Det var ett jäkla käbblande tills polisen hotade döda honom. Han skrek nånting i stil med att Charles skulle hålla käften eller så skjuter han skallen av honom.
Det blev knäpptyst en lång tid tills poliserna beordrade upp oss och tog av handbojorna och släppte i väg oss.
I dag är jag fortfarande rädd för polisen när jag blir stannad. Det är tråkigt, men rädslan sitter kvar eftersom man aldrig kan veta vad som kan hända.
Jag är rädd för att mina barn ska utsättas för en liknande situation och att den slutar sämre än i mitt fall. Mina söner har mycket åsikter och de kanske inte förstår att hålla käft. De kanske tycker att det är värt att försvara sig verbalt, även med risk för att bli skjuten. Jag är rädd att jag inte kan skydda dem, och det är olyckligt.”
”Det kunde ha varit jag på George Floyd-videon”