Unga behöver verktyg att handskas med motgångar

PSYKISK OHäLSA Socionom Lasse Mattila konstaterar i sitt inlägg om psykisk ohälsa (HBL Debatt 17.6) att hur ett begrepp definieras inverkar på hur det förstås. Därtill kritiserar han den biomedicinska synen som skapat en inflation av diagnoser och individualiserar och patologiserar livs- och samhällsfenomen. Det är lätt att hålla med – fastän jag tror läkare nog också intresserar sig för de bakomliggande orsakerna till psykisk ohälsa. En holistisk människosyn förespråkas i dag av allt fler; krav på mångprofessionellt samarbete ingår i lagar inom social- och hälsovården och universiteten satsar allt mer på tvärvetenskaplig undervisning.

Som ungdomsforskare är mitt intresse riktat också mot hur unga själva tolkar begreppet ”psykisk ohälsa”. I en pågående ungdomsstudie jag leder, finansierad av Stiftelsen för Brita Maria Renlunds minne, framgår att unga i begreppet inkluderar företeelser som tidigare generationer snarare kallat ”motgångar”; obesvarad kärlek, ett förlorat husdjur eller att inte bli antagen till en utbildningsenhet. Händelser som är stora besvikelser, vilka givetvis får sörjas – men som inte utgör medicinska tillstånd som kräver medicinering eller sjukledigt.

Hur vi definierar ett problem påverkar vår syn på lösningen. Det gör också de förväntningar vi vuxna låter unga förstå att de kan ställa på sig själva, livet, samhället och framtiden. Har vi lärt våra unga att livet skall få vara ”gott hela tiden” och att ”alla kan bli precis vad de vill”? I så fall har vi gjort ungdomar en björntjänst. Att skapa en generation snöflinga vars alla behov, preferenser och potential bör uppfyllas är inte sunt; för livet är inte sådant – ibland är det både trist och orättvist.

Ungas tidsperspektiv är kortare och intensiteten i deras liv ofta högre. De behöver verktyg att handskas med motgångar. Vi vet att individen växer av utmaningar som hon med lite ansträngning (ibland med hjälp) klarar av. Vi behöver fler realistiska, om än mindre glamorösa, målsättningar och fler krav i kombination med lättillgängliga stödinsatser som erbjuder erfarenheten att svårigheter går att övervinna och att det är värt att försöka – flera gånger.

Också ett samhällsperspek

Vi vet att individen växer av utmaningar som hon med lite ansträngning (ibland med hjälp) klarar av.

tiv behövs. Ju svårare det blir att överblicka vardagen och framtiden på grund av globaliseringen och den snabba tekniska utvecklingen, desto mer osäkerhet och avsaknad av kontinuitet skapar det. Dessa är av stor betydelse för individens liksom för samhällets inre balans. Finländska unga har hög tillit till samhällssystemet och det bör vi värna om. Satsningar behövs på dels att ingjuta solidaritet – tillsammans kan vi mer, dels en mentalitet som uppmuntrar till försök, ger stöd, godkänner misslyckanden, men också förväntar sig nya försök. I ungdomsstudien (se ovan) uppger unga att de önskar att vuxna var mindre kategoriska mot, och mer intresserade av, dem.

Liksom Mattila efterlyser jag insatser som stöder livshantering; lättillgängligt stöd i vardagsnära problem, men också krav på ansvarstagande och ett vidare perspektiv på livet än vad sociala medier tenderar att erbjuda.

Den verkade nästan epidemisk, utvecklingen mot auktoritära regimer i olika delar av världen. Några vårveckor av medicinsk pandemi avledde tillfälligt vår uppmärksamhet och gav oss impulser att sia om en förändrad framtid.

Först rann det bombastiska till. Vi skulle vänja oss vid att ingenting förblir som tidigare.

Den politiska regeringen Marin växlade form till något som såg ut som en expeditionsministär. Politiken blev nästan apolitisk.

Herrar Orpo och Halla-aho gjorde stora ögon när våra underbara kvinnor vid politiken agerade under stor tydlighet.

Men de gamla klassiska konflikterna ligger kvar framför oss.

Och det som eventuellt – och förhoppningsvis – förändras hade smugit sig på politiken långt innan pandemin. Några exempel: Statens storlek och räckvidd. En klassisk vattendelare mellan höger och vänster. Statsskulden, underfinansierade budgetar etc. Ju fler miljarder, desto större explosiv potential den dag pandemin är passerad.

Kapitalismens roll. Ska den agera smörjmedel och generator i samhället, eller fortsätta urgröpa det och ersätta det med särhälle?

Företagens roll och ansvar, fackens makt och inflytande. Olösta frågor framför oss – oberoende av och oförändrade av pandemin.

Förändringens startsträcka blev synlig redan på 2010-talet när finansialismen ”tvingade” europeiska politiker att rädda banker till priset av en åtstramningspolitik som långsamt – och nästan osynligt för samtiden – slog djupa kilar i västliga samhällen.

Alltför många grupper fann sig osynliggjorda av en politisk-ekonomisk elit inkluderande allt från traditionell borgerlighet till en faktisk sådan: socialdemokratin.

Svällande urbana eliter – politiska, ekonomiska och, inte minst, intellektuella – blev starka kontraster till sina motsatser i såväl rural som urban eftersatthet.

Parallellt skedde en frihetsexpansion med sexuella minoriteter som spjutspetsar.

Den ekonomiska frigjordheten hade satt in med full kraft redan på 1980-talet, då finansialismens pionjärer inledde projektet att pacificera de politiska krafterna.

Den livsstilsmässiga frigjordheten kom att få en symbolisk roll hos de växande grupper som kände samhället röra sig bort från deras mentala grundbultar.

(För säkerhets skull: Jag anser denna frihetsexpansion vara nödvändig. Det handlar mera om hur man försöker förstå de grupper som tänker mer traditionalistiskt och konservativt – och behöver mera tid.)

Det är i den här förändringen vi har försökt försvara så kallade västerländska värden i något som ser ut som en krympande sfär.

Med en känsla av maktlöshet läser vi hur land efter land, Turkiet, Ungern, Polen, Ryssland etc, gör det straffbart att ha synpunkter på respektive lands ”korrekta” historia.

Att den fria världens tidigare banerförare USA låter sig ledas av en osannolik intellektuell dvärg har drabbat oss i solar plexus. Förtvivlan är svaga startblock för en motrörelse.

Tidsspannet för allt detta: säg trettio år bakåt.

Den pågående pandemin står kanske för ett andrum där vi dröjer i politiskt tvivel och förtvivlan: Var gick det egentligen fel i det som möjliggjorde narren Trump?

Här finns också en koppling till tiden efter pandemin och dess eventuella förändrande kraft. Hur ska vi revitalisera den nationella demokratin utan att vi ger det urgröpande nationalistiska exkluderandet mera liv? Hur tryggar vi att fler grupper igen får syn på förleden sam- i det som rusat mot ett särhälle.

Bara som ett perspektiv: Betänk att Margaret Thatcher 1979 kunde utbrista att det inte finns något samhälle, bara individer, smeder för egen lycka.

Hon var några år ”före” sin tid retoriskt. 1980-talet gjorde sitt bästa för att sannspå henne. Nu skördar vi politiska frukter vi kanske aldrig såg oss så. Det nya är till väsentliga delar gammalt.

Så var står vi vid politiska nystarten efter några pandemiska månader?

Med början från budgetförhandlingarna här hemma i augusti, via pålningen av konstruktionen EU, till de närmaste årens hantering av vår växande statsskuld handlar framtiden om de gamla klassiska frågorna:

Vem betalar, hur och för vad? Har vi mod och medel att igen göra den samhälleligt lättsinniga finansialismen ansvarsfull?

På sikt ska det naturligtvis råda ett slags ordning i ekonomin – den som Orpo vill se realiserad redan i augusti, till synes ointresserad av i vilket skruvstäd av noll alternativ vi tog våra senaste miljardlån.

Men innan vi når den sikten har vi att kalibrera de politiska metoderna. Till den bilden hör ... ... att förstå dem som känt sig utanför sedan 1990-talet,

... att återskapa den nödvändiga men nu rubbade balansen mellan samhälle och kapital,

... att återta de rätta orden när vi diskuterar vårt ansvar för världens växande flyktingströmmar,

... att se dem vi här hemma cyniskt har placerat utanför välfärdens landamären.

När nationalisthögern åberopar dem handlar det om att mota flyktingar. Ett civiliserat samhälle identifierar dem som grupper vi har förbisett sedan 1990-talet.

Det ser också de fripassagerare som vi via extrem skatteplanering avhänder sig ansvar.

Denna EU:s moraliska ihålighet är inte ny. Unionen hyser länder som via nationell skattelagstiftning urgröper unionens fundamentala värden: att konkurrensen är renhårig. Falskspel som nationell dygd kan inte vara unionens motto.

Pandemin besegras en dag. Då står vi igen vid den port där vi borde ha hållit vakt i decennier: den ekonomiska anständighetens.

Världen kan betraktas vara ny i termer av kommunikations- och produktionsteknik. Men värderingarna är de gamla. Förmår vi hitta tillbaka till anständighetens ekonomiska politik?

Att flyga eller inte flyga är inte frågan. Tankens – omtankens – flykt är större.

”Pandemin besegras en dag. Då står vi igen vid den port där vi borde ha hållit vakt i decennier: den ekonomiska anständighetens.”

TORBJÖRN KEVIN

Journalist, tidigare chefredaktör tjvkevin@gmail.com