”Det är så vidrigt att se någon dö bara för att han är svart”
Amaya Estrada Konststuderande, Florida Lacrossespelare JR och Giseles Estradas dotter
Den senaste tiden har varit hemsk. Jag börjar gråta när jag tänker på det, men det är så vidrigt att se någon dö bara för att han är svart. Jag tänker inte mycket på det. Jag låter hellre bli. Jag låter hellre bli att sitta och gråta över hur folk ser på mig som en svart kvinna jämfört med en vit kvinna. Det för jävligt.
Jag älskar demonstrationerna. Skulle inte covid finnas så skulle jag delta själv. Jag stöder dem fullt, men jag hatar hur medierna bara stirrar på kravallerna. Visst är det kravaller, men inte kravaller utan ett syfte. Ingen tuttar eld på någonting bara för att de känner för det. Det är för att skicka ett budskap.
Jag växte upp i en blandad familj och upplevde rasism. Men det var mer mikroaggressioner än klar och öppen rasism.
När jag var fem år gammal gick vi tiIl kyrkan, till en svart församling. Jag minns en svart flicka i min ålder som jag lekte med som sa att hon hatar att vara svart. Jag skulle aldrig säga det. Jag älskar den jag är och jag älskar att vara svart. Jag tittade på henne och sa att hon inte skulle säga så. Varför skulle du hata dig själv?
USA är definitivt ett rasistisk land. Det byggdes på rasism. Många av strukturerna är rasistiska, som skolan. Vi svarta får inte lära oss om svarta utan vi lär oss om Christofer Columbus som gjorde en massa illa, men vi får bara höra om det goda han gjorde.
Jag studerar på ett universitet där de flesta studerandena är vita. Alla mina lagkamrater är vita förutom en som är asiat. Under min första vecka på universitetet, när jag försökte skaffa mig vänner, var vi på väg till en kompis rum. Vi stod i en fullpackad hiss när en i gänget kallade hissen för n-ordet och sa att den kommer att gå sönder. Jag stod där i hissen omgärdad av endast vita och jag visste att ingen utom jag själv skulle försvara mig. Så jag sa åt honom att han inte kan använda nordet. Han försvarade sig med att säga att hans bror är svart, men jag sa att jag inte bryr mig, att han ändå inte har rätt att använda ordet. Då sa en annan som jag blivit vän med att jag måste lugna mig. Det är en annan typ av mikroaggression, att man uppfattas som aggressiv när man försöker förklara att någonting är fel.
Och jag minns en gång att när vi kom från en fest och promenerade tillbaka till universitetet så körde någon förbi mig och ropade n-ordet åt mig. Jag minns att jag undrade varför? Varför skriker någon n-ordet till mig när jag just kommit från en fest där jag haft roligt?
Många av mina lagkamrater har skrivit långa textmeddelanden där de beklagar sig över vad jag tvingas gå igenom. De frågar också hur de kan hjälpa och säger att de inte hade en aning om vad jag upplever i min vardag som svart i USA.
Jag hoppas åtminstone att de inte bara åker till simstranden och låtsas att allt är ok. Jag har upplevt det också att nån ringer och berättar hur de har de så roligt på stranden. Samtidigt dör folk för att de blir jagade och lynchade. Hur galet är det att ens behöva säga det år 2020?”