”Mitt hjärta brister”
Amayas pappa, Giseles man TV-tekniker Född i Puerto Rico JR Estrada
Mina konversationer är fyllda av vrede. Vrede över George Floyd och alla de andra som har ignorerats år efter år. Tack gode gud för att det går att spela in videoband nuförtiden. Jag är femtio år gammal och det här är någonting som har existerat längre än jag har funnits, men tidigare kunde man mörka allt.
När jag var stationerad i North Carolina och körde tillbaka till militärbasen, stannades jag av en lokal polis. Han kom fram till fönstret på förarsidan och frågade vart jag var på väg. I akt och mening att understryka att jag är en militär sa jag att jag kommer från en vän och är på väg tillbaka till basen. Då såg jag en polisbil till dyka upp. I backspegeln kunde jag se den andra polisen komma upp till andra sidan av bilen. Medan jag fortfarande pratar med den första polisen lyser den andra in i bilen med en ficklampa. När jag sträcker mig mot handskfacket för att visa bilförsäkringen, vilket jag sagt åt polisen vid fönstret att jag tänkte göra, drar den andra plötsligt sitt vapen och börjar skrika åt oss att vara stilla.
Jag var blickstilla. Jag sa tyst till mig själv att jag hör till militären. Han ser min snaggade frisyr och jag har talat till den andra polisen redan i flera minuter och han vet att jag sträckte mig mot handskfacket för dokumenten. Poliserna pratar sinsemellan över biltaket och vapnet pekar fortfarande på mig och som yrkessoldat vet jag att det här kan sluta både bra eller dåligt. Slutligen lägger polisen tillbaka sitt vapen i hölstret.
Ursäkten var att polisen var en nybörjare, men det kunde ha gott dåligt.
När min son fick sitt körkort, som är en stor bedrift för en sextonåring, önskade jag att jag fått hålla ett tal där jag varnade för fortkörning och understryka behovet att vara försiktig i trafiken. Men som en fader till en svart man var jag istället tvungen att garantera att han visste att det fanns en stor risk för att han kommer att bli stoppad bara för att han är svart.
Så jag sa åt honom, när du blir stannad håller du händerna på ratten, tio i två. Justera inte dina speglar. Rör dig inte och sträck inte dina armar åt något håll. Sitt stilla, rulla ner fönstret när polisen närmar sig och säg Yes, sir och No, sir.
Jag tänkte till och med på att han skulle flytta sina registreringsdokument på mittkonsolen för att ha alla papper synliga. För många svarta har dött när de sträckt sig fram för att ta sin telefon eller sina nycklar. Mitt hjärta brister när jag tänker på det. När jag var lacrossetränare och jag hörde nationalsången tog jag det på stort allvar. Jag minns speciellt en match i Baltimore mot Johns Hopkins University då folk bara fortsatte att traska omkring medan nationalsången spelades och jag stod där och gjorde militärhonnör till fanan. Det gjorde mig ursinnig att folk betedde sig som om det var oviktigt.
I dag diskuterar vi Colin Kaepernics knästående protest och det faktum att han blev petad från den amerikanska fotbollsligan NFL för sin protest. Jag vet för min egen del att när jag hör nationalsången nu så går jag själv ned i knästående ställning i protest. Jag kan helt enkelt inte hedra en fana som ignorerar de svarta amerikanerna.”