Det är begäret som rör sig
Den kanadensiska författaren Anne Carson stöper om myter, lever i friktionen mellan bokstavligt och metaforiskt, begår knivskarpa närläsningar och nyttjar anakronismen som arbetsmetod.
KULTURCHEF Fredrik Sonck fredrik.sonck@ksfmedia.fi
Facebook: HBL Kultur Twitter: @hblwebb Instagram: @hufvudstadsbladet
ESSä
Anne Carson
Titel: Eros den bitterljuva översatt av Niklas Haga Panache/Albert Bonniers förlag 2020.
I pilotavsnittet av The L Word från 2004, en banbrytande tv-serie (som dock inte åldrats helt med elegans) om en grupp lesbiska vänner i Los Angeles, träffar författarfröet Jenny, som lever i ett heterosexuellt förhållande, den lesbiska Marina på en fest. En livsomvälvande förförelse tar sin början genom bollandet av litterära referenser. Jenny och Marina förstår samma allusioner och delar favoritförfattare:
”Har du läst något av Anne Carson?” frågar Marina. Jenny svarar rodnande: ”Röd självbiografi. Eros den bitterljuva. Jag tror att de böckerna praktiskt taget förändrade mitt liv.” Kameran zoomar in på Jennys mun. Hon fortsätter: ”Har du läst dem?” Marina nickar. ”Ja.” Så är saken klar: eros, begäret, har övermannat dem.
Varför inleda en recension av en essä skriven av en professor i klassisk grekisk litteratur, tillika nobelpristippad poet, med en scen ur en ofta melodramatisk tv-serie? Jo, som ett exempel på hur kanadensiska Anne Carson (f. 1950) är både en högt ansedd och formmässigt nyskapande poet och högst närvarande i samtidskulturella flöden, även populära sådana. Hon är också den författare vars inflytande märks kanske tydligast i nutida svensk och finlandssvensk litteratur. Ibland är det det mytologiska stoffet som märks, ibland formen, och oftast intertextuella referenser till Carsons verk.
Särskilt det sistnämnda är helt i linje med Carsons egen litterära verksamhet. Oavsett om den tar sig uttryck i form av versroman, dikt, essä eller översättning så präglas den av att hon skriver med och genom annan litteratur. Det kan vara Keats poesi, som i diktessän The Beauty of the Husband (2001), den antika myten om Herakles och monstret Geryon i Röd självbiografi (1998), eller läsningar av Sapfo, grekiska romaner och Platons Faidros i just Eros, den bitterljuva.
De antika verken är inte de enda Carson går i dialog med i Eros: här möter oss Rilke, Woolf, Kundera och många andra. Den antika litteratur som Carson är specialist på skapades i skriftens barndom, årtusenden innan originalitet som idé och litterärt ideal slog igenom. Så tar hon sig också friheter i sitt författarskap – stöper om myter, lever i friktionen mellan bokstavligt och metaforiskt, begår knivskarpa närläsningar och nyttjar anakronismen som arbetsmetod.
Författarskapets utgångspunkt
Essän Eros den bitterljuva var Carsons debut, utkom första gången 1986 och föreligger nu i svensk översättning av Niklas Haga. Det är hög tid för en översättning: många senare verk finns redan på svenska (på Bonniers, Ellerströms och Faethon förlag), ett tecken på det stora intresset för Carson. Eros den bitterljuva är författarskapets utgångspunkt och trots att essän är mindre ”skönlitterär” än flera av Carsons senare verk belyser Eros den genrehybridiserande arbetsmetoden och tematiska kraftcentra också i dem. Fokuseringen på det bristande begärets dans återfinns i The Beauty of the Husband. Smärtsamma begärstrianglar är också vad Röd självbiografi och uppföljaren Red.doc (2013) får sin laddning av.
Börjar hos Sapfo, landar hos Sokrates
Essän tar sin början hos Sapfo, som först kallade Eros bitterljuv – eller bokstavligt ljuvbitter – och vecklar ut sig i korta kapitel, som också kan läsas som prosadikter, till en berättelse om begärets väsen, om trianglar, om metaforer, om sinnlighet, om alfabetets födelse, om läsningens och om tänkande.
I essäns avslutning landar vi hos Sokrates – eller landar vi någonsin? Den grekiska kärleksguden Eros var bevingad, och i Carsons tolkning hör vingarna samman med att eros, begäret, är rörelse. Begäret behöver spelrum och vilar, visar Carson i sina diktläsningar, på en triangulering: den älskande, den älskade, och det som kommer emellan. De är tre punkter som står i förbindelse men är åtskilda:
”Trianguleringen skapar en avståndsförskjutning som gör båda närvarande på en gång, erotisk handling ersätts med ett hjärtats och språkets trick. I den här dansen rör sig nämligen inte människorna. Det är begäret som rör sig. Eros är ett verb.”
Det går inte att lokalisera eros och hålla begäret fast – till dess natur hör att det gäckar, slinker undan. ”Får begäret inget spelrum upphör det.” Denna gestaltning av eros, i Eros den bitterljuva och i berättelsen om det bevingade monstret i Geryon i Röd självbiografi, gör Jennys och Marinas spelöppning över dessa verk i The L Word till en i sammanhanget överraskande intrikat intertextuell referens. Anslutningen som skapas genom hänvisningen till Carsons texter om erotiskt begär, där homosexuellt begär är framträdande i båda verken, öppnar ett erotiskt kraftfält kvinnorna emellan.
”Erostricket”
Särskilt effektfullt blir det därför att Carsons essä inte bara är en essä över läsningens begär – ”Romanen institutionaliserar erostricket” – det är också en essä som förför sin läsare. Eros är byggd ur ett omfattande kunnande om klassisk grekisk litteratur, den är noggrann i sina läsningar och förmår frilägga komplexiteten i små textfragment.
Samtidigt är essän en poetisk, as
sociativ, gäckande berättelse. Ur ett rum öppnas ständigt dörren till ett annat: från erotiskt begär till alfabetets sinnlighet, vidare till läsandets begär och till kunskapstörsten. Essäns läsare får följa en rörelse som liknar eros, och det bästa är att ge sig hän, låta sig förföras. Det förhindrar inte reflektion, men att läsa Carson för akademiskt är att inte uppmärksamma essäns poetiska praxis av de tankegångar som vecklas ut. För att inte förta framtida läsare läsandets njutning vill jag inte heller här helt avslöja den vindlande bana Eros för dem med på.
Översättaren Niklas Haga är filolog och har själv översatt samtliga grekiska och latinska citat i essän med Carsons egna översättningar som riktmärke, något som är av stor behållning för texten. Carson har, oavsett vilken genre hon rör sig i, ett distinkt carsonskt tilltal: här liknar hon andra samtida, som Hilary Mantel och Jeanette Winterson, utan att likna dem. Svårigheterna att transponera detta drastiskt intensiva tonfall verkar större i fråga om en akademiskt grundad essä som Eros än för diktberättelserna Röd självbiografi och Red.doc, som vackert har översatts till svenska av Mara Lee (2009 respektive 2015). I den svenska översättningen förstärks det akademiska tilltalet i essän ibland på bekostnad av det poetiska, och koncentrationen i de engelska formuleringarna luckras upp på svenska. Redan det för essän så centrala ordet ”lover” är besvärligt. Den ”älskare” vi får på svenska är både mer könad och därtill kulturellt belastad. Men i sin helhet bär Eros även på svenska, och det är viktigt att vi har fått den.
Eros den bitterljuva är en essä att återvända till och vid olika tillfällen möta olika texter. Vid en första läsning är kanske den laddade skildringen av erotiskt begär mest anslående, vid nästa läsning betraktelsen över den sinnligt omvälvande upplevelsen av övergången från muntlig till skriftlig kultur i antikens Grekland i och med alfabetets uppkomst. Eros den bitterljuva är tanke och lek, dikt och essä, lärd och direkt drabbande: läs den.
Eros är alltid en historia där älskare, älskad och skillnaden dem emellan samspelar. Samspelet är en fiktion som utarbetats i älskarens inre. Det rymmer en känsloladdning som är både avskyvärd och utsökt och som avger ett kunskapslikt ljus.