Mord i mörkaste Tavastland
Yles färska krimpodd berättar en brutal historia från Finlands förflutna. Recensenten fascineras mer av samhällstvärsnittet än av blodiga detaljer.
Kriminalpodd
Finlands värsta serie
Manus och regi: staffan Von Martens, Ljuddesign och klipp: Jyrki Häyrinen, Berättare: Niklas Åkerfelt Uppläsning: Oskar pöysti sänds på: Yle Arenan och Yle Vega
Historien om Johan Adamsson, den värsta seriemördaren i Finlands historia, är fylld med tragiska och vidriga detaljer men också rätt banal, i alla fall för den som sedan tidigare är bekant med den finländska landsbygdens fattiga och våldsamma historia. Ett misshandlat barn växer upp i Tavastland på 1800-talet, utan att få vare sig kärlek eller ens den praktiska uppfostran som krävs för att överleva som dräng i den karga och ogästvänliga miljön. Hans far är försvunnen, och han kastas ut ur hemmet i unga år och får klara sig på egen hand.
Det går illa, och via en rad planlösa och inkompetent utförda små fattigdomsbrott kastas den unge mannen allt längre in på den kriminella banan tills han utför en rad brutala och av allt att döma entusiastiska rånmord som han snart åker fast för. Sedan tilldöms han ett straff som på sitt eget sätt åter exemplifierar hur genomsyrat av råhet det samhälle som format honom är.
Baserad på verkliga händelser
Det rör sig om en historia ur verkliga livet, till största delen baserad på vittnes- och förhörsprotokoll inklusive med Adamsson själv. Även obduktionsprotokoll har tillämpats som källor: förutom rättsläkarnas amatörfrenologiska bedömningar om sambandet mellan Johans skallform och hans sadistiska läggning utsätts lyssnaren också för ganska ymnigt med detaljer om vad Adamsson utsatt sina offer för. Till offren hörde också flera barn, bland annat Adamssons egna halvsyskon. Dessa fruktansvärt blodiga detaljer är en touch tydligt inspirerad av internationellt framgångsrika förlagor inom genren.
Denna våldsunderhållning är långt ifrån det intressantaste för mig, men lyckligtvis bjuder seriens fyra halvtimmeslånga avsnitt på en hel del annat som däremot fascinerar. Adamsson själv är som nämnt inte heller någon särskilt fantasieggande personlighet: det här är ingen charmerande och depraverad Hannibal Lecter som strör ur sig välartikulerade citat över Chiantin, utan en simpel brutal rovdjurpersonlighet vars instinkter styr honom att dricka brännvin och klubba ihjäl människor som kommer i hans väg för att ta deras saker som han vill ha, eller bara för att de irriterar honom.
Människorelationer och samhällsskildring intressantare
Något lite mer intressant kan kanske skönjas mellan raderna då Adamsson enligt eget vittnesmål tydligen endast ångrade mordet på sin egen mor av alla sina dåd. Han lyckades också tydligen skaffa sig en fästmö, Hedvig, bland de andra utstötta småkriminella kretsar han sökte sig till då han bränt sina broar bland torparna. Men av hennes tankar om sin trolovade har få sparats till eftervärlden, utom att hon under förhören tydligen lyckades få ett lindrigare straff genom att skylla hela romansen med seriemördaren på en två veckor lång brännvinsfylla. Av berättaren betecknas detta vittnesmål som ”inte helt otrovärdigt” med tanke på 1800-talets underklassliv, där så väl fysiska som existentiella plågor främst lindrades med det hembrändas hjälp.
Det är skildringen av detta liv och denna miljö som också skänker mig störst behållning. Med stöd av historikern Teemu Keskisarja som expert, för Staffan von Martens krimpodd oss ut i ett otämjt och farligt Tavastland vars djupa svårgenomträngliga skogar var laglösa som Vilda Västern. Här kunde en ”koijari”, det vill säga en skojare eller skurk söka skydd i avlägsna stugbyar vars hela befolkning försörjde sig utom lagen ramar, och blodiga massakrer på avlägset belägna torp kunde förbli utom myndigheternas vetskap i veckor. Podden kontrasterar historien om Johan Adamsson med en parallell historia om Zacharias Topelius, som då han inte skrev översvallande naiva hyllningsdikter om den finska landsbygdens skönhet, också fungerade som vårt lands första kriminalreporter och var den förste att göra Adamsson ökänd utanför de obygder där han först utförde sina dåd.