Ett badhotell

För nästan exakt 120 år sedan, den 1 juli 1900, invigdes det nybyggda Badhotellet i Mariehamn, den mest spektakulära byggnaden på den stora badanläggningen som hade börjat byggas i Västra hamnen 1889. Namnet Badhusparken visar i dag var den fanns. Hotellet ritades av arkitekterna Lars Sonck och Bertel Jung i den då så populära jugendstilen. Huset var Mariehamns största, femtio meter långt, tjugo meter brett och tre våningar högt och den låg ungefär där Ålands sjöfartsmuseum nu står. Hotellet utrustades med nymodigheter som vattenledning, avlopp och vattenklosetter, vilket förstås var bra så länge det fungerade men dessvärre sällan gjorde. I varje våning stod tre badrum med toaletter till gästernas förfogande. Rummen var sammanlagt fyrtio och fanns av olika storlek, slag och prisklass. En del hade alkov och egen veranda eller balkong, medan andra var enklare. Det var ingen hejd på superlativerna i tidningen Ålands beskrivningar. Hotellköket var utomordentligt stort och ljust och kompletterades med serveringsrum och kallskänk. Dessutom fanns en rad ”väl tilltagna” skafferier, en rymlig vinkällare och flera andra källare, av vilka ett par fortfarande kan ses.

Kaffeverandan var, enligt tidningen, möblerad i ”finsk drakstil”, i matsalen fanns ett vackert wienermöblemang, rekvirerat från Helsingfors. Restaurangens servis av porslin från Arabia pryddes med badanstaltens monogram. Iittala bruk hade levererat allt glas. Bordsilvret och linnet kom från England.

Hotellet uppfördes i rekordfart på bara fyra månader. Det var, visade det sig, ett veritabelt fuskbygge. Byggmaterialet kalllades cocolith, en ny produkt som troligen liknade moderna spånskivor. En ljus cementrappning gjorde att fasaderna såg förnäma ut. Cocolithen sades vara tät, varm och brandsäker. Det var den inte. Hotellet var dragigt och kallt. Tidningen skriver att bara rummen i första våningen kunde värmas upp ”förmedels portativa kakelugnar”. Hotellet var tänkt för sommarbruk och saknade fast uppvärmning, fönstren var enkla och väggarna tunna. Ingen hade tydligen tänkt på att skärgårdens somrar som regel är kylslagna.Denna kuliss på badortens scen, som någon senare skrev, blev en flopp. Hotellet bar sig aldrig. De vackra rummen stod outhyrda, den fina servisen i matsalen användes sällan. Badgästerna fortsatte att hyra rum inne i stan och frekventera badanstaltens trivsamma ”restaurationsbyggnad”. När första världskriget bröt ut i augusti 1914 flydde badgästerna från Mariehamn. I februari 1916 var ryska soldater inkvarterade i Badhotellet. Det var kallt, det eldades i de portabla kaminerna. Elden kom lös och på några timmar förvandlades Mariehamns ståtliga badhotell till aska. Den lilla bit av husets grund som fanns kvar revs i fjol.

PS En vacker modell av hotellet finns i miniatyrstaden i Mariehamnsmuseet.