En strävan efter sanning
Jag har lånat rubriken från professor Bengt Kristensson Ugglas bok med samma namn, där han på ett fängslande sätt bland annat utreder vilken betydelse vetenskapen har i vårt samhälle där man nu talar om post-sanning och alternativa fakta. Han visar hur vetenskapen kan, och måste, få en mer central roll när det blir bråk om verklighetsbeskrivningen.
Nyheter i dag kan vara förvirrande. USA:s president häver ur sig underligheter varje vecka och också här i hemlandet får vi vara på vår vakt. I maj publicerade Sannfinländarnas tankesmedja en bok som i skydd av en pseudovetenskaplig dimridå framställde hur de etablerade medierna, alla ens lite vänster om sannfinländarna, är i konspiration, och att det bland annat är ”vetenskapligt bevisat” att kvinnor och män måste ha olika uppgifter i samhället. Ett annat förvirrande område är alternativ sjukvård, som ibland skickligt framställer den etablerade sjukvården som konspiratorisk. För två veckor sedan varnade chefen för USA:s nationella institut för smittsamma sjukdomar, Anthony Fauci, att antivetenskaplig partiskhet (anti-science bias) börjar vara ett stort problem i USA. Människor tror inte längre på vetenskap och på auktoriteter.
Den mänskliga kunskapen är social, vi får merparten av vår kunskap från andra människor, och det gör oss också sårbara för falska nyheter, lögner och propaganda. Filosofen Åsa Wikforss har länge forskat i desinformation och kunskapsmotstånd, och säger att det pågår en strid om verkligheten som i slutändan handlar om demokrati. Problemen med okunskap och desinformation blir allt större, och vi börjar se konsekvenserna av det; desinformation drivs ofta av populister och påverkar olika politiska rörelser i Europa och USA. I värsta fall så att man sprider desinformation som får människor att tro att vi står inför en systemkollaps, och folk blir villiga att frångå sina demokratiska rättigheter. Man kan alltså manipulera folk bort från demokrati.
Hur ska vi då tackla problemet med kunskapsmotstånd? Vi kan lära oss att se det som kännetecknar falska nyheter: de är känsloladdade, de är sensationella. Falska nyheter sprids sex gånger snabbare än sanna, eftersom de ofta manipulerar våra känslor. När vi har starka känslor blir vi mer sårbara och har svårt att tänka kritiskt. Detta drabbar alla, inte ens den tränade är alltid sansad och kan ta ett steg tillbaka och se den mer balanserade helheten. Det goda är att det talas mycket om det nu, det finns en kraftigt ökad medvetenhet.
Men framför allt kan vi lära oss att känna igen det som kännetecknar pseudovetenskap: den är ofta likgiltig för motsägande fakta, den värderar ofta en särskild persons skrifter över allt annat, och den använder handplockade exempel. Kunskapsmotstånd handlar om att man tror det man vill tro, inte det som man har goda skäl att tro. Vad är goda skäl? Vi kan sträva efter sanningen, och så som Bengt Kristensson Uggla skriver, inte vara godtyckligt relativistiska, men inte heller säga att vi redan äger absolut kunskap. Mitt bästa tips i strävan efter sanning: Var aldrig bombsäker.
Den mänskliga kunskapen är social, vi får merparten av vår kunskap från andra människor, och det gör oss också sårbara för falska nyheter, lögner och propaganda.
RIKSDAGEN I motsats till vad Ilkka-Christian Björklund (HBL Debatt 2.7) (som jag känner och uppskattar som en saklig och vänlig person i politiken) tycker jag att det hade varit bra med en rättslig prövning av Juha Mäenpääs ordval i det famösa, rasistiska uttalandet i plenum. Att riksdagens talman inte var rask nog i vändningarna för att stoppa anförandet må man kalla vad man vill, men vilken ouppfostrad riksdagsledamot som helst hinner vräka ur sig stora mängder av förnedrande omdömen om invandrare eller minoritetsgrupper innan hen tystas ned. Då är skadan redan skedd.
När grundlagens stadganden stiftades om hur riksdagsledamöter skall uppföra sig hade inte dagens pinsamma, verbala okultur ännu fått fotfäste i den lagstiftande församlingen. Jag förstår att riksdagen vill värna om sin integritet, men påpekar gärna att denna samtidigt är satt att framför allt värna om andra människors integritet.
Rätten att uttala sig fritt i den politiska debatten i plenum tolkas fel om man tror att den innefattar rätten att ta heder och ära av människor och frånta dem deras mänskliga status. Den rätten tror sig flera sannfinländare ha. Genom det negativa beslut riksdagen röstade igenom om möjligheten att åtala Mäenpää har folket fått uppfattningen att riksdagen är en rätt tandlös tiger mot ohyfsat tölpaktigt beteende.
Riksdagens uppgift är inte av tradition att vara en uppfostringsanstalt. I dag borde riksdagsledamöterna tydligen gå igenom en kurs i folkvett för att fylla luckorna där hem- och skoluppfostran skändligen misslyckats.
”Den som vill vara den förste, skall vara de andras tjänare”. Fritt citerat ur en stor bok med många pärlor, som en del tror på, andra inte.