Världen kan ses både materiell och andlig
RELIGION I HBL pågår en debatt om religionens betydelse och inverkan på det mänskliga samhället. HBL:s ledarskribent Torsten Fagerholm har kraftfullt och polemiskt fört fram den agnostiska synen på tillvaron och religionens negativa inverkan på världens politiska aktörer. Han baserar sin argumentation på gängse naturvetenskapliga och historiska fakta eller frånvaro av sådana.
Mänsklighetens krigiska och grymma historia stöder inte existensen av en välvillig allsmäktig gud eller gudar. De på den västerländska sekulariserade kristendomen etiskt uppbyggda staterna är på intet sätt styrda av en på religionen baserad makt. Under medeltiden hade påvekyrkan en mycket stark ställning gentemot den ”världsliga” auktoriteten. Så icke längre.
Dock fortlever tron på en ”gudom”, ett oidentifierbart ”högre väsen” i alla länder. Det är det oupplysta ”folket”, inte den intellektuella eliten, som för religionen från släkte till släkte. Bibeln är en samling berättelser, som ger judendomen och kristendomen en bas att bygga religionernas dogmer på. Men Fagerholm har missat en sak. Religion är inte teologi, filosofi och politik. Religion är personlig upplevd mystik, det vill säga en strävan att återknyta (religare) medvetandet till en verklighet som varken kan bevisas eller ses.
Mystik (från grekiska ”myein”; sluta öron och läppar) är att söka konkret erfara det gudomliga, ”smaka Gud”. Det är känslan, inte intellektet, som styr. Och människan är en känslovarelse.
Nonsens, säger agnostikern. Men världen kan ses tvåfaldig; materiell och ”andlig”. I den materiella världen har allting en början, en fortsättning och ett slut. Big bang och ragnarök, krig och fred, lycka och sorg, liv och död följer den lagen. Alla ting kan beräknas, vägas och mätas. Datorerna spår klimatförändring, våra åsikter vägs på ”guldvåg”. I den ”andliga” världen existerar inte tiden, endast ”nuet”, evigheten. Inget behöver mätas, för allting är fullkomligt i sin utformning . Det är denna värld eller tillstånd, som mystikern försöker nå. Men religionen säger att människan kan nå dit först efter sin död.
Här har vi religionens ursprung och verkliga betydelse. Människan har alltid strävat efter ”evigt liv”. Förintelse är skrämmande. Stenåldern begravde sina döda rituellt. Ju äldre man blir, desto viktigare blir tanken på ”paradiset”, en evig existens i Guds osynliga odefinerbara verklighet.
Religion är inte teologi, filosofi och politik. Religion är personlig upplevd mystik, det vill säga en strävan att återknyta (religare) medvetandet till en verklighet som varken kan bevisas eller ses.
Vad är ”gud”. Definition är omöjlig, Det är någon vi kan uppfatta med vår ”själ”, med vårt medvetande (vilja, förstånd, minne). Gud kan beskrivas genom egenskaperna vishet, styrka och fägring. Visheten möter vi i naturens komplicerade lagar, men också i medvetandet om gott och ont. Styrkan såg man förr i naturkrafter och pandemier, men också i mod och uthållighet som visas av enskilda människor i svåra situationer. Gudstron ger själen kraft att kämpa för det ”goda”.
Fägring, skönhet, är vad vi väntar av paradiset. Fägring upplevs då solen sjunker i spegelblankt hav, sjöfåglarnas läten hörs på avstånd. Fullständig stillhet och ro råder. Mystikern sluter ögonen och erfar, ”skådar” Guds närvaro. Musiken, harmonin, är en fantastisk öppen dörr till fägring.
Så kan religionen utan dogmatik och politik bli en levande kraft. Men det existentiella målet, evigt liv, nås endast genom tron. Något för biskoparna att predika över.