Beröringens kraft, ansvarslöst tidsfördriv
Rädslan för beröringens kraft, ett ansvarslös fördriv i krigstider – dansförbudet var en summa av många faktorer
Det känns som en intressant tid att just i vår läsa historieforskarna Marko Tikkas och Seija-Leena Nevalas djuplodande bok om dansförbudet i Finland. Själva förbudet inföll 1939–1948 men hade mer djupgående rötter än endast krigstida förhållanden. I fjol hade jag kanske inte funderat på samma sätt kring förbud och förmyndarattityder, inte heller kring beröringens kraft, den beröring som för många kändes hotfull då den kopplades till dansa och det motsatta könet. Efter en vår av social distansering kan jag leva mig in i helt andra tankegångar än tidigare.
På 1920-talet var allmänna danstillställningar centrala evenemang för umgänge, samtidigt som de kopplades direkt till moraliska frågor. ”Danskonst må ha setts som en respekterad konstform, men allmogens oövervakade pardans snarast som rena förspelet”, sammanfattar Tikka och Nevala elitens inställning till dansen.
Moralhets och degenererade danser
I allmänhet har dansförbudet kopplats till krigsåren och dess tankegångar i stilen ”den som dansar i krigstid dansar på våra fallna bröders gravar”. Författarna reder systematiskt ut de olika aspekter som föregick förbudet, allt från moral och ordning till skatte- och restauranglagstiftning. Mycket kretsar kring föreningsväsendet, där många vägde mellan att ordna danstillställningar för att dra in pengar och att avstå av moraliska skäl. Jag fastnar speciellt för ungdomsföreningarnas hopande och roende, med tanke på att den rörelsen i dag i hög grad upprätthåller folkdansverksamheten i Finland.
Dansförbudet och moralhetsen riktade sig ändå inte mot folkdanserna, de räknades knappt. Den stora boven var de importerade, ”släpiga” nya pardanserna och den erotiska tangon samt givetvis deras koppling till alkohol och ett dåligt leverne. Vissa skribenter som citeras går till angrepp mot danserna i rasande tonfall som andas rasbiologi. ”Foxtrot och shimmy var cancersvulster som med sin slapphet, brist på intellekt och sitt erotiska väsen hetsade upp billiga lustar och hotade nationens mentala utveckling och fysiska styrka”, sammanfattar Tikka och Nevala.
De bildade klasserna såg det som sin plikt att övervaka de mer ”outvecklade”
grupperna: framför allt ungdomar och samhällets lägre klasser. Också synen på kvinnan är rätt dyster läsning (speciellt med tanke på de senaste veckornas exempel på rätt saftigt kvinnohat i nutid). Kvinnans sexualitet skulle kontrolleras och väckas först i äktenskapet. Författarna tecknar också den finländska beröringskulturen i rätt mörka nyanser.
Tusentals domar
Fungerade dansförbudet? Inte vidare bra, med tanke på det höga antal människor som straffades. Enligt författarnas bedömningar kan till och med 15 000 personer ha dömts till böter, vissa till och med till fängelsestraff för dans. I krigszonerna i Karelen behandlades alla brott, även dansbrott, i fältkrigsrätt och i dessa områden var straffen speciellt hårda. Boken lyckas också, utgående från rättegångsmaterial, blåsa liv i de situationer som kunde uppstå och hur det kändes för polisen att tvingas ingripa och skingra stora smygdansande skaror. I vissa fall ledde det tyvärr till dödsfall, som till exempel i Vörå 1944, där även språkförvirring tycks ha spelat in. Kanske hade människoliv kunnat räddas om inte kommunikationen mellan den rörliga (finskspråkiga) polisenheten och den svensktalande lokalbefolkningen varit bristfällig.
Efter kriget började så småningom inställningen till dansen luckras upp, men först 1948 avskaffades dansförbudet helt och hållet. Det är intressant att iaktta hur få som försvarade dansen i media, de fördömande rösterna är desto starkare, speciellt under kriget då man uppmanade folk att ha något vettigare för sig. Be era böner och plocka lingon i stället för att dansa!
Tikka och Nevala har skrivit en mycket intressant helhet som belyser dansförbudet på många sätt. De många synvinklarna leder emellanåt till lite upprepningar, eftersom många av dem flyter in i varandra, men i övrigt är läsupplevelsen givande. Först i slutorden höjer jag på ögonbrynen, då författarnas uppskattning för danskulturen kantrar över i förakt mot högkultur och mot eliten, som i början av 1900-talet bara ”beskattar och ser ned på” underhållning. I en välskriven bok som baserar sig på grundlig forskning känns dessa lösa slängar lite förvånande.
Att dansa blev ett brott i december 1939, men orsakerna till förbudet går djupare än enbart undantagsförhållanden i krigstid. En ny bok gräver djupt i förbudets bakgrund och ger ny information om brott och straff.