En strulpetronellas bekännelser
Mor och dotter ryker ihop i franska tvserien Manon. Känslorna pendlar mellan helig vrede och vilsenhet.
DRAMASERIE Manon ★★★☆☆ Tre delar på Yle Teema med start torsdag 9.7 kl. 22.55. Även Yle Areena (serien recenserad i sin helhet). Regi: Jean-Xavier de Lestrade. Manus: Antonine Lacomblez och Jean-Xavier Lestrade. I rollerna: Alba Gaïa Bellugi, Marina Foïs, Yannick Choirat.
Den sex år gamla franska miniserien Manon (3 X Manon) dyker upp i semestertider men någon sommarfager lättviktare är detta inte, tvärtom. Det handlar om ett problembarn, en tonårstjej, som rentav håller jämna steg med vettvillingen i tyska System Crasher, ett av utropstecknen på förra årets biorepertoar.
Redan i öppningsscenen drar det ihop sig till bråk mellan Manon (Alba Gaïa Bellugi, Prune Debailly i Le Bureau) och hennes mor (Marina Foïs). Det visar sig att den 15-åriga dottern skolkat från skolan de två senaste månaderna så i den meningen kan man förstå mammans förmaningar.
Ändå blir det fel, helt fel, med den påföljd att Manon får ett raseriutbrott och sticker kniven i morsan.
Manon kommer undan med en sex månaders vistelse i sluten skolhemsmiljö men ifall det inte hjälper är det ungdomsfängelset nästa.
Tuff kärlek
Som sagt är Manon ingen solskenshistoria. Här vankas mestadels tuff kärlek och hårda nypor.
När Manon inte får ett av sina många raseriutbrott muckar hon annars bara gräl och struntar i alla regler. Knappast blir det bättre av att Manons medsystrar, ett mer eller mindre brokigt kollektiv, gärna gjuter olja på vågorna.
Ja, frågan är om man som tittare inte ska ha en ungdomsledares gener och stubin för att inte bränna propparna. Desto mera beundransvärt är personalens tålamod och engagemang, även om det bör sägas att man även på det här hållet gör sig skyldig till övertramp. Alla har sina gränser.
Rakt på sak
Den största behållningen i den franska miniserien (som några år senare fick en fortsättning) är tvivelsutan Alba Gaïa Bellugi i titelrollen. Här är det helig vrede och en frustration som känner inga gränser, varvat med sorgmod och tvättäkta vilsenhet.
En eloge förtjänar också det kreativa teamet som i inget skede säljer sig för billigt. Det är ”kyss fittan” och ”se dig i arslet” hela vägen, inga ursäkter.
Lite vågat är också att konstatera att det faktiskt finns föräldrar som inte är uppgiften mogen, som aldrig lär sig. Mamma Monique må älska sin dotter men det betyder inte att hon skulle vara kapabel att ta hand om sin Manon.
Minusaspekter, frågetecken? Det skulle i så fall handla om den psykologiska grumligheten, det att man aldrig riktigt kommer underfund med varifrån Manon Vidal hämtar all sin vrede och frustration.