Meinander och den blå tråden
Henrik Meinander kan skriva häpnadsväckande rakt på sak om känsliga frågor, men han vill inte moralisera eller dra politiska slutsatser. Rösten är tydlig men stegras aldrig i falsett, skriver Lauri Karvonen.
FACKLITTERATUR
Henrik Meinander
Kalejdoskopet. Studier i Finlands historia Schildts/Söderströms 2020, 345 sidor
Den nyligen bortgångne historieprofessorn Max Engman ställde en gång frågan om den finlandssvenska historikerkåren hade en särskild profil. I sin analys lutade han själv åt att besvara frågan jakande. Medan polemikens vågor bland finska historiker stundom gick höga kring nationens ödesfrågor ville finlandssvenska historiker utmärka sig genom en rigorös källkritik och inriktning på sakfrågor. Denna professionalism gick som en ”blå tråd” genom disciplinens historia i Finland.
Engmans kollega Henrik Meinander utkom lagom till sin 60-årsdag med en antologi där han samlat en riklig bukett av uppsatser och essäer som tidigare publicerats separat i olika sammanhang. I dessa texter bär han syn för sägen vad gäller ovannämnda karaktärisering av finlandssvenska yrkeshistoriker. Det är ingalunda så att Meinander räds smärtpunkter och kontroverser i den finländska historieskrivningen; tvärtom, han dras ofta just till frågor som skapat konflikter och skolbildningar bland finländska historiker. Han låter sig dock aldrig bli ett språkrör för någon bestämd falang eller tendens. Han kan skriva häpnadsväckande rakt på sak om känsliga frågor, men han vill inte moralisera eller dra politiska slutsatser. Rösten är tydlig men stegras aldrig i falsett.
Finland i kalejdoskop
Meinanders skriftliga produktion är inte bara omfattande, den är också tematiskt bred. Vid sidan av tunga politiska och samhälleliga skeenden har han också analyserat bland annat idrottens historia, kultur och skönlitteratur. Samtidigt har hans fokus alltid främst legat på Finland. Detta studieobjekt närmar han sig från varierande utgångspunkter i en ständig strävan att skapa en så mångsidig bild som möjligt.
Den aktuella artikelsamlingen illustrerar bägge dessa sidor hos sin upphovsman. Finland står stadigt i blickpunkten, men perspektiven skiftar i hög grad. Här finns förstås analyser av centrala och alltjämt kontroversiella frågor i Finlands politiska historia: jägarrörelsen, frågan om fortsättningskriget som ett separatkrig mot Sovjetunionen och växelverkan mellan inrikesoch utrikespolitik under kalla kriget. I dessa analyser dominerar den krassa realpolitiken, Finlands ställning granskas i hög grad i ljuset av storpolitiska realiteter över vilka landet hade ringa inflytande.
Andra kapitel – till exempel analyserna av idrottens betydelse för nationalkänslan såsom den framträder i några skönlitterära verk och av ”känslolandskapet” i Finland under den svåra hösten 1944 – bjuder på en annorlunda stämning. I den förra får Meinanders sinne för humor spelrum, medan den andra visar hans förmåga att pejla sinnesstämningar både hos folkets breda lager och på beslutsfattarhåll. Skarpt tecknade personporträtt av bland andra August Schauman, Risto Ryti och Johannes Virolainen visar på Meinanders goda handlag när det gäller personhistoria. Som ett slags metatema för i stort sett hela boken framträder författarens intresse för historikernas roll och ställning i korsdraget mellan vetenskaplig objektivitet och omvärldens ”historiebruk”.
När det gäller det han betraktar som historiska fakta uttrycker sig Meinander rakt på sak också om det gäller till synes känsliga frågor.
Klarspråk och stramhet
När det gäller det han betraktar som historiska fakta uttrycker sig Meinander rakt på sak också om det gäller till synes känsliga frågor. Om president Urho Kekkonen heter det bland annat att ”under hans långa maktperiod (1956–1981) utsågs ingen regering som saknade antingen hans eller Kremls förtroende” (sidan 256) och att han ”styrde [regeringsbildningen] enligt sitt och Sovjetunionens gottfinnande” (274–275).
Hans sätt att beskriva Helsingfors centrum som fysisk miljö som ett noga planlagt uttryck för det ryska kejsarväldet kan likaså väcka uppseende inte minst hos huvudstadens invånare; i sak har han dock mycket på fötterna då han skriver så.
Samtidigt vill Meinander uppenbart inte dras in i utdragna ”historikerstrider” om känsliga teman såsom fortsättningskriget och finlandiseringen under Kekkonens långa epok. Han belyser sådana teman öppet, men har inget behov att slå den sista spiken i någons kista. Moraliska och uppenbart politiska konklusioner är honom främmande.
Som långsiktig forskarstrategi är detta utan tvivel ett klokt val. Icke desto mindre hade jag gärna sett att han då och då löpt linan ut med de centrala frågorna. Om fortsättningskriget skriver han på kornet rätt att Finland 1941 hade ”två alternativ: en balanspolitik mellan de två diktaturerna eller en militärallians med Tyskland” (sidan 186). Jag hade önskat mig en tydlig bedömning av hur klokt det val Finland träffade i slutändan var. I andra fall är jag inte helt enig med honom. Om Kekkoneneran skriver han att ”även om
Finland finlandiserades och landets representativa demokrati sviktade, skedde det till ett rimligt pris då det resulterade i stabila östrelationer och en snabbt växande ekonomi”. Vi statsvetare kanske tenderar att överbetona demokratins betydelse, men här skorrar ordet ”rimligt” illa i mina öron.
Stad – vad med landsbygd?
Ett par kapitel om hur miljöer i Meinanders hemstad Helsingfors speglar politiska maktförskjutningar under olika perioder hör till det stilistiskt bästa i boken. De är skrivna med sakkunskap men också med en inlevelse som låter ana att staden är honom kär. Det faktum att Finland så länge var ett agrart land har däremot inte satt systematiska spår i hans texter. Han tillskriver det starka ”medborgarsamhället” en central roll när det gällde att balansera utvecklingen och överbrygga klyftor. Att detta civilsamhälle till stor del fanns på den rena landsbygden ägnar han mindre uppmärksamhet. Hur ser han till exempel på de självägande böndernas roll som faktor i Finlands historia?
Med tanke på Meinanders produktivitet och mångsidighet är det kanske inte otänkbart att vi i sinom tid kan emotse analyser av även denna fråga.