Hemmakväll i operans sällskap
När operahusen stängts har nätets möjligheter öppnats på ett aldrig tidigare skådat sätt. Mats Liljeroos tipsar om fyra sällsynta och högklassiga operaproduktioner, från pinfärska thrillrar om klimatkrisen till negligerade guldkorn ur historien.
En thriller om klimatkrisen, en smed som möter djävulen och en sagoopera som glimrar i alla regnbågens färger i regi av operakonstens Lars von Trier. Det lovar Mats Liljeroos för den som är beredd att bänka sig i soffan för att avnjuta en operakväll hemma.
OPERA
Strömmade produktioner på Opera Vision
Anthropocene (Scottish Opera). Till 15.7. Der Schmied von Gent (Opera Ballet Vlaanderen). Till 6.11. Legenden om den osynliga staden Kitezj (Holländska Nationaloperan). Till 14.8. Frühlingsstürme (Komische Oper Berlin). Till 24.7.
En ljuspunkt under den rådande pandemin har varit kulturutbudet på nätet. Vänner av opera har haft en enda lång julafton när flera operahus världen över strömmat sina föreställningar gratis.
Metropolitan Opera House har med sin långa erfarenhet av direktsänd biografopera varit i en klass för sig med högklassiga produktioner, varvade med kompletterande audiovisuellt material. Liksom flera övriga centrala operahus, däribland Wiener Staatsoper och Staatsoper Berlin, kör Met enligt ”en opera i dygnet”-konceptet.
Bland aktörer som håller sig med längre visningstider hittar vi bland annat den alltid lika pålitliga Bayerische Staatsoper samt den EU-understödda, icke-kommersiella operaplattformen Opera Vision, vars utbud alltid är fritt tillgängligt.
Opera Vision har inte mindre än 29 hus i 17 länder på listan över samarbetspartner och bland de produktioner jag sett via tjänsten väljer jag att här lyfta fram tre sinsemellan väsensskilda, men på sina egna sätt tankeväckande, engagerande och berörande operor utanför den mest uttjatade standardrepertoaren.
Laddad psykologisk thriller
Den nyaste först. 43-årige skotske hard core-modernisten Stuart MacRae har på senare tid hittat allt fler strängar på den uttrycksmässiga lyran och i sin femte opera Anthropocene, som hade premiär på Scottish Opera i januari i fjol, har MacRae, librettisten Louise Welsh och regissören Matthew Richardson skapat en föredömligt tät psykologisk thriller med utgångspunkt i klimatkrisen.
Ett forskningsfartyg är strandsatt i den arktiska isen under den oändliga polarnatten och mindre tilltalande sidor av den mänskliga naturen gör sig gällande. Och vad finns egentligen inkapslat i isblocket man släpat ombord?
Manuset hade eventuellt gjort sig bättre som film, men MacRaes dramatiskt laddade och effektivt kommenterande partitur håller, inklusive sina många kontrasterande lyriskt stämningsskapande passager och orkestrala interludier, spänningen uppe från början till slut.
MacRae är inte en dramatisk naturbegåvning à la Benjamin Britteninkarnationen Thomas Adès – vars hittar The Tempest samt den geniala Bunueladaptionen The Exterminating Angel vi under vårens lopp fått gotta oss åt på Metropolitanscenen – men visst känns det som om han skulle ha något stort på gång.
En tonsättares uppgång och fall
Franz Schreker (1878–1934) är ett praktexempel på en tonsättares uppgång och fall. Tysklands jämte Richard Strauss mest spelade operakomponist och rektor för Musikhögskolan i Berlin, vars stjärna dalade snabbt under 20-talet. Efter att nazisterna satt sista spiken i kistan avled Schreker 55 år gammal innan han hann bevittna hela vidden av eländet.
Av Schrekers nio operor blev den andra, Der ferne Klang – som i fjol gjordes i en bejublad uppsättning på den programpolitiskt inte sällan innovativa Kungliga Operan – hans stora genombrott, varefter han spädde på med mästerverk som Die Gezeichneten, Der Schatzgräber och Irrelohe. Samtliga till egna libretton.
I sin sista opera, Der Schmied von Gent – baserad på folksagan om smeden och djävulen – fjärmar sig Schreker från den sexuellt perverterade freudianska tematik, som inte sällan genomsyrar hans tidigare operor. Även tonspråket, en fascinerande hybrid av ultrasenromantik, impressionism och expressionism, har luckrats upp till förmån för en mer neoklassiskt rätlinjig estetik, som i motsats till samtida omdömen sannerligen inte innebar någon deklinering.
Att operan sätts upp just i Gent – på ävenså modigt satsande Opera Ballet Vlaanderen – har förstås sin poäng och Ersan Mondtag har designat en sprakande färgstark, energiskt infallsrik och politiskt småprovokativ uppsättning med superbe engelske barytonen Leigh Melrose i sitt esse i den krävande titelrollen.
Fräsch folkloristisk färgning
Och så det bästa till sist. Seppo Heikinheimo förfäktade åsikten att Nikolaj Rimskij-Korsakovs operor (15 stycken) hör till operalitteraturens skönast skimrande mästerverk och han kunde inte
begripa varför de så sällan framfördes utanför Ryssland.
Ju fler av Rimskij-Korsakovs operor jag upplevt desto mer böjd är jag att hålla med min framlidne kollega. Av Rimskijs magiska sagooperor är Legenden om den osynliga staden Kitezjoch jungfrun Fevronija (hans näst sista opera, färdigställd 1905) den mest magiska. Den sensuella musiken har en fräsch folkloristisk färgning och partituret glimrar och glittrar i alla regnbågens färger.
Stycket har ibland kallats en rysk Parsifal, vilket inte helt är taget ur luften. Huvudpersonen, det oskuldsfulla naturbarnet Fevronija, representerar med sina panteistiskt världsfrånvända ideal och extrema empati en typisk rysk ”helig dåre” och operans grundtema är mycket riktigt inte förlösning utan genuint osjälvisk medkänsla.
Den kontroversielle regissören Dmitrij Tjernjakov delar meningarna med besked och kunde liknas vid en operans Lars von Trier. Här får han dock in en sannskyldig fullträff och genidraget i hans uppsättning på Holländska nationaloperan är att förlägga handlingen till en postapokalyptisk tid. Timglaset har snart runnit ut och de rövande och mördande tatarerna är här kriminellt slödder i största allmänhet.
Den dramaturgiska bågen håller verket igenom och sällan har jag stött på en så noggrant genomarbetad personregi. De även vokalt urstarka Svetlana Ignatovitj (Fevronija) och John Daszak (suputen Grisjka Kutjerma) excellerar i en mimik och gestik, som söker sin like i trovärdigt expressivt uttryck.
Weimarrepublikens sista premiär
Förutom dessa finns det alltså en uppsjö högintressanta produktioner till beskådande på Opera Vision, alltifrån Glucks Alceste (Teatro La Fenice) och Prokofjevs Krig och fred (Stanislavskijteatern i Moskva) till Korngolds tidiga pärla Violanta (Teatro Regio Torino) och, exempelvis, vår egen Nationaloperas uppsättning av Sebastian Fagerlunds Höstsonaten.
Jag slår ändå gärna ett slag för Komische Oper i Berlin, känd för sin fördomsfria repertoar och sina snärtiga produktioner. Man rör sig på en skala som just nu sträcker sig från Schönbergs inte helt lättsmälta dodekafoniska storverk Moses und Aron till den på sin tid så populäre, i dag skamligt negligerade, Jaromír Weinbergers operett Frühlingsstürme.
Om Der Schmied von Gent var Weimarrepublikens sista betydande operapremiär var premiären på Frühlingsstürme i januari 1933 den sista över huvud taget innan maktövertagandet. Det förment lättsamma stycket, regisserat av husets frifräsige chef Barrie Kosky, uppvisar för genren typiska underströmmar av politisk satir och Weinbergers musik är en högst personlig syntes av Lehár och Korngold, kryddad med tidstrendiga jazzoch populärmusikaliska influenser. Oemotståndligt!
Se nämnda produktioner på Opera Visions sidor: Anthropocene (till 15.7), Smeden i Gent (till 6.11), Legenden om den osynliga staden Kitezj (till 14.8) och Vårstormar (till 24.7).