Befängt kombinera det bevisbara med det obevisbara

EVANGELIERNA ”För ignostikern är det lika befängt att kontemplera allsmäktiga andeväsen som att begrunda ’vilken färg har tisdag?’” skriver Torsten Fagerholm (Hbl Debatt 2.7) i långköraren om Jesu historicitet.

Den franska pianisten Hélène Grimaud säger i en intervju att ”vissa stycken utgår ur en egen färgvärld. Ibland gäller det tonarten: c-moll är svart , d-moll, den tonart som i sin dramatik och skärpa alltid stått mig närmast är blå.”

Nobelpristagaren, fysikern Richard Feynman berättar att ”när jag ser en ekvation ser jag bokstäverna som färger. Varför vet jag inte. När jag talar ser jag vaga bilder av besselfunktioner ur Jähnckes och Emdes bok med ljusbruna ’j’, blåvioletta ’n’ och mörkbruna ’s’ flyga omkring. Och jag undrar hur i helsike studenterna ser dem.”

De här två är inte ensamma, många andra har liknande erfarenheter. Gemensamt för dem är att de ofta är skapande människor såsom musiker, matematiker, målare: Sibelius, Liszt, Ellington, van Gogh … listan är lång.

Från person till person behöver inte färgerna ens stämma överens, men de upplevs ändå som intensivt ”sanna” och utgör därför grundstenar i den skapande processen.

Kanske vi alla trots allt borde börja begrunda vilken färg vår tisdag har?

För att anknyta till historicitetsdebatten i HBL tycker jag det mest befängda i den är försöken att med våld kombinera det vetenskapligt bevisbara med det obevisbara, men desto starkare upplevda.

Jag känner ingen som för mig har kunnat ”bevisa” sin tro eller argumentera för den på ett så övertygande sätt att det skulle ha fått mig med. Det är i upplevelserna av något intensivt levande – liknande Grimauds d-moll – som tron föds.

Därför tycker jag det är trist att Fagerholm sågar religionen. Dess språk är symbol, rit, klang, stillhet, jubel, rytm – inte bevis.

Det är inte svårt att få skrattarna på sin sida när man kritiserar det religiösa.

Så mycket befängt har gjorts i religionens namn under alla tider. Men att förpassa den delen av vår tillvaro till historiens skräphög är ungefär som att kräva att Newtons fysik måste gälla överallt. Visst, den fungerar perfekt här i vår praktiska vardag, men i det subatomära tar en helt annan fysik över. Och ändå lever vi hela tiden parallellt i dessa två världar.

Lika är det med religionen och vetenskapen. Båda har sin plats och vi borde lära oss att leva parallellt i dem också. Att såga den ena leder ingen vart.

Deras ensidigheter klarar vi oss utan.

Annars läser jag Fagerholms artiklar med stor behållning. Hans texter om samhälle och ekonomi är verkliga pärlor i klarhet och djup.

LARS KARLSSON Karis

SVAR Karlsson har i sitt i övrigt utomordentligt intressanta inlägg felaktigt läst in en stridslystenhet hos mig. Tvärtom vill jag skjuta stereotyper i sank, lätta på handbromsen och öppna för mångtydighet. Nietzsches tok som rusade ut på torget med tänd lykta mitt på ljusa dagen för att söka Gud, för att sen proklamera hans död, var före sin tid (Den glada vetenskapen, 1882). Magiskt tänkande hänger kvar hos delar av mänskligheten som förgäves jagar efter föreställningar om en absolut sanning, ett universellt förnuft eller absoluta värden. För att skapa ett meningsfullt, innehållsrikt, hoppfullt och rikt liv behövs inga övernaturliga väsen att förlita sig på.

I gränsområdet mellan olika världar föds det intressanta: nya tonspråk och bildkonst. Det gäller även synestesi, släktskap mellan konstarter och sinnen. I teoriluntan Om det andliga i konsten (1911) skriver Vasilij Kandinskij, som verkade i övergången från figurativt till abstrakt måleri, om hur sinnesintryck smälter samman i musikens och bildkonstens symbios. Ljus och ljud utgör blott vibrationer. Kandinskij underströk konstens kraft att skapa en inre syn och såg dissonansen – spänning, som av de flesta uppfattas som missljud – som musikens och måleriets enda möjlighet till förnyelse. Också Goethe betonade i sin teoretiska utredning av färgläran själva upplevelsen – det privata – som det viktiga.

Också språket saknar fasta, orubbliga principer. ”Om ett lejon kunde tala, så kunde vi inte förstå det”, konstaterade språkfilosofen Wittgenstein. Betydelse uppstår i ett socialt och/eller emotionellt sammanhang. Konst- och skönhetsupplevelser kan skapa förhöjd intensitet och öppna för transcendens. I den religiösa, alternativt sekulärhumanistiska närvaron förblir mystiken, det svårdefinierbara, privat. Ord är otillräckliga för att överbrygga avståndet, språket är diffust och vilset då det gäller privata vanor eller sätt att ge tillvaron betydelse. Lyckligtvis kan vi alla lära oss att avkoda både det sakrala och det profana – och där de två möts skapas guld.