Familj utanför Borgå förgiftar med gott humör
Gamla rävar lotsar ungdomen in i en dödsdans i ett drama om grymheter under välgörenhetens täckmantel. Politik blandas med teater till ett glas krusbärssaft. Allt är som sig bör på sommarteatern. SOMMARTEATER
Joseph Kesselring: Arsenik och gamla spetsar
Regi: Jermo Grundström. På scen: Kim Gustafsson, Benita Rännäri, Barbro Skogberg, Tor Schröder, Kristo Salminen, Annica Kellgren, Emilia Melén, Lina Westerlund, Tage Stam, Merete Lindholm, Mia Karlqvist, Stefan Fröjdman, Emilia Sjöroos, Andreas Wadenström, Melissa Grönqvist, Sabine Heinonen. Premiär på Postbacken i Illby 5.7.
Två äldre damer går in för att idka en något udda form av välgörenhet: De låter ensamma personer de möter vandra vidare för att slippa sina ledsamma liv här på jorden. Deras verksamhet sköts enkelt och smidigt med krusbärssaft spetsad med arsenik, stryknin och en nypa cyanid. In och ut i deras hem rör sig tre brorssöner: Urho som tror att han är president, Oskar som är teaterkritiker och så familjens svarta får, Olof.
Urho ska tas in på Lappviken när fastrarna dött, Oskar förlovar sig och Olof dyker upp och ger familjen anledning att tvätta gammalt byk. Regissören Jarmo Grundström har gett uppsättningen en uppdaterad och lokal inramning, tunneln som i original gick till Panama går här från Borgå till Helsingfors, Theodor Roosevelt har blivit Urho Kekkonen och flera östnyländska kommuner förekommer med namns nämnande.
Snabbt hopskramlat
Borgå ungdomsförenings pjäsval för årets sommarteater, en av få aktörer som sätter upp en pjäs den här sommaren, Arsenik och gamla spetsar, är å ena sidan välfunnet och å andra sidan inte det bästa med tanke på omständigheterna. En välkänd svart komedi av det här slaget sitter bra och bjuder på just det sommarteaterpubliken längtar efter: skratt, tvära kast, och lagom doser hemskheter. Å andra sidan var Buffen tvungen att på kort tid repetera in pjäsen, ensemblen hade bara fyra veckors repetitioner bakom sig vid premiären. Med tanke på det, klarar de det lysande. Replikerna och vändningarna sitter, skådespelarna behärskar mimiken och har alla sina karaktärer utmejslade så att de både passar varandra och samtidigt inte gör det, precis som det brukar vara i dramer och i en del familjer.
Barbro Skogberg gör fastern Asta så att man fascinerad följer med hur hon konsekvent och medkännande lever med sina närmaste och främlingar för att så plötsligt svänga in på det makabra spåret; med ett ryck i mungipan, en undslippande bisats, avslöjar hon sig nästan för den som förstår att tolka. Hon har en fläck på högra ärmen, men det bryr sig ingen om. Systern Ruth (Benita Rännäri) är mer som ett bollplank och trivs bäst ute i köket.
Grandios landsfader
Buffens nestor Kim Gustafsson är självskriven president, en grandios landsfader som med stor och långsam gestik huserar bland lik i en källare som är startpunkten för hans livsverk, tunneln. Han vet att han spelar men han gör det med självskriven naturlighet. De kusliga doktorerna Ein och Stein (Emilia Melén och Lina Westerlund) agerar hjälpare i dramats svartaste sektioner där man ständigt omvandlar Olof (Tage Stam) så att han blir som Frankensteins monster. Med sina milda leenden och skalpeller försöker de täcka över historien. Återhållsamt och grymt.
Arsenik och gamla spetsar är en förvånansvärt krävande fars. Det är inte bara det att den ska vara väloljad, skådespelarna bör också hålla balansen mellan många olika ytterligheter, de får vackla men inte för mycket. Med hjälp av rekvisita markerar man personer, tid och plats. Det hela är charmigt och chosefritt angivet.
På premiären tänkte den här teaterkritikern att tempot hade kunnat vara något snabbare, men det är en sak som kanske löser sig av sig själv med tiden.