När staten blir för givmild

Smaka en stund på beloppet: 2 200 miljarder euro. Det är en väldig massa pengar. Så hög blir summan då man adderar de långt över hundra nationella stödprogram som EU har godkänt för att lindra effekterna av coronakrisen. Här ingår direkta statsstöd, lån och garantier, men inte den gemensamma återhämtningsfond på 750 miljarder som medlemsländerna tvistar om. De några tusen miljarderna är pengar som EU-länderna tänker satsa för att ge den egna ekonomin en kickstart. Liknande satsningar i biljonklass görs i USA och Japan.

Visst är det viktigt att ge fart åt tillväxten, säkra jobben och trygga medborgarnas köpkraft, men flödet av statliga medel till näringslivet väcker ändå många frågor. En av de viktigaste är om politikerna faktiskt är kompetenta nog när de ska dela ut pengar till höger och vänster. Vissa företag kommer att räddas, andra inte. Vissa jobb tryggas, andra inte. Vissa innovationer understöds, andra inte. Och alla länder vill värna alldeles särskilt om sina egna företag.

Runt om i världen öppnas penningkranarna och kolossala mängder kapital flyter från den offentliga sektorn till marknaden.

Coronapandemin slår särskilt hårt mot nyliberalismen, den ideologi som utgår från att staten och politikerna ska hålla fingrarna borta från näringslivet så att marknaden får så stort spelrum som möjligt. Skatterna ska vara låga och regleringarna få, det var Margaret Thatchers och Ronald Reagans motto. Redan finanskrisen innebar ett hårt slag mot nyliberalismen då skattebetalarna tvingades rädda vacklande banker och överskuldsatta företag.

På grund av coronapandemin låter centralbankerna nu sedelpressarna gå på högvarv och stater världen över stödjer företag som förlorat sina intäkter. Eftersom ingen bär skulden till dagens kris är det naturligt att den offentliga sektorn kommer till undsättning. För nyliberalismens förespråkare måste dagens utveckling ändå utgöra rena skräckscenariot, för här sker samtidigt en betydande överföring av makt från marknaden till politikerna.

Problemet med nyliberalismen och den njugga staten är att idén inte motsvarar verkligheten. I en finanskris, en pandemi eller någon annan stor kris, har bara staten tillräckligt stora muskler för att bära upp ekonomin. Och eftersom kriser är ett återkommande fenomen så är det viktigare att staten är stark och kompetent än att den är liten.

Ett annat problem med nyliberalismen är att den föder en växande ojämlikhet. Särskilt under en pandemi utgör ojämlikheten rena giftet för samhället. Om de fattiga bor trångt, inte har tillgång till hälsovård och inte har råd att stanna hemma när de är sjuka, så lider inte bara de, utan också alla andra när smittan sprids. Nyliberalismens förespråkare kan alltså med rätta uppleva sig överkörda av verkligheten.

Men också anhängare av en mer moderat marknadsekonomi har anledning att känna en viss oro över de enorma belopp som klubbats av på bara några månader.

Kompetensfrågan är kanske mest akut. När politiker och tjänstemän snabbt ska fördela miljardbelopp, ställs de inför en uppgift som många saknar erfarenhet av. Det finns gott om exempel från stora världen, men också från Finland. Tänk bara på Försörjningsberedskapscentralens dubiösa inköp av ansiktsmasker eller Business Finlands blixtsnabba ”krisstöd” till konsulter och IT-företag som inte hörde till de mest behövande.

För att inte tala om finansminister Katri Kulmunis (eller tjänstemännens) upphandling av kommunikationsskolning som inte gick rätt till. Alla kan göra misstag, men när det är bråttom, besluten många och det sammanlagda beloppet stort, är risken för misstag uppenbar.

En annan akut fråga är risken för påtryckningar. När miljarder står på spel är också lobbarna i farten. Vi har sett det då den tyska bilindustrin i nödens stund satte press på förbundskansler Angela Merkel för att komma åt en så stor del av stödpengarna som möjligt. Och vi har sett det när den paneuropeiska flygplanstillverkaren Airbus försökt spela ut Storbritannien, Frankrike och Tyskland mot varandra: Airbus hotade i juni sparka mest folk i det land som är snålast med statssubventioner.

Men det mesta sker i kulisserna, utan att vi ser det: Kampen är hård om de miljarder som inte fanns där för fyra månader sedan, men som nu plötsligt är inom räckhåll för dem som lobbar bäst.

De massiva stödpaketen ställer politiker och tjänstemän inför knepiga beslut: De måste ta ställning till vilka företag som är livskraftiga också efter krisen och vilka som inte är det och därför inte borde ges konstgjord andning. De avgör om stödpengarna bidrar till en förnyelse av samhället eller bara cementerar gamla strukturer. I kristider ska politiker och tjänstemän ibland ta dylika beslut – men inte för två tusen miljarder euro i Europa och tre tusen miljarder dollar i USA. Risken för massiva misstag är helt enkelt alltför stor.

I slutet av juni lättade EU-kommissionen för tredje gången i år på reglerna för företagsstöd, och man gjorde det än en gång utan att varna för riskerna. Samtidigt som EU möjliggör en allt stridare ström av statsstöd till företagssektorn borde man både här hemma och på EU-nivå diskutera hur problemen bäst kunde hanteras, ett slags ”corporate governance” för statsstöd i kristid.

Beredningen av krisstöd måste förbättras, eftersom den interna kontrollen inom den offentliga sektorn inte har utvecklats med tanke på fördelningen av massiva stödpaket. Vi behöver också en kontinuerlig diskussion om huruvida fördelningen av stödet är rättvis och om den skadar konkurrensen på marknaden. Det kräver i sin tur ökad transparens, en insyn som garanterar att vi vet vem som får stöd – och vem som lobbar effektivast.

Och sist men inte minst, en kompetent stat måste utveckla kvalitetsmätare; mätinstrument som gör det möjligt för beslutsfattare och medborgare att i framtiden ta ställning till om pengarna – våra pengar – verkligen användes väl eller om de slösades bort.